I min barndom åkte vi ibland till ett hus vid en sjö, inte särskilt långt bort, men tillräckligt långt för att ge känslan av semester. Kommunen ägde huset och hyrde ut det, billigt, till kommunanställda, för sådant förekom då – det var innan tidseran av att sälja av och spara in. 

Huset var stort, jag minns att det hade 13 sängar och att jag varje gång jag kom dit la mycket möda på att välja säng, som om det vore valet av permanent sovrum det handlade om. Jag provlåg säng efter säng innan jag gjorde mitt val. Det var viktigt med rätt känsla.

Det bästa med huset – förutom att vi hade råd att hyra det – var att det var fullt av skrymslen och vrår. Det var ett hus för upptäcktsfärd: hemliga dörrar, städskrubb och skafferi, en övergiven vind. 

Nu för tiden byggs inga skrymselhus. Det byggs raka linjer och öppna ytor. Och det gamla och ruffiga är bortstädat, ersatt av “ljust och fräscht”. Men det här handlar förstås inte om materialval och väggkulörer, utan om vad det ljusa och fräscha representerar: om det som kommer in och det som tvingas ut. 

I en gammal fabrikslokal i min hemstad finns ett nästan skrattretande tydligt exempel på vad jag menar. Där, i det som på 1940-talet var en trikåfabrik, har fastighetsägaren insett att här finns potential (eller, om man är cynisk: pengar att tjäna) och köpt vit väggfärg.

Varje gång jag besöker lokalen – jag återkommer till mitt ärende där – har något rivits, målats eller slipats (bort). Men så finns där också ett skrymsle, det som är skälet till att jag ungefär en gång om året besöker lokalen: min pappas replokal. 

Där råder konstnärligt kaos. Intill ligger ett gammalt kök, blått och fult och alldeles perfekt. Kontrasten när man kliver över tröskeln till denna lilla fristad är oerhört: det är klivet från själlöshet till livfullhet. 

Det är förstås inte negativt att gamla lokaler får nya användningsområden. Och en del av de gamla hyresgästerna finns kvar, samtidigt som nya verksamheter flyttat in och fått bättre möjligheter att göra sin grej.

Det finns ju mer lukrativa sätt att nyttja utrymmet än att ta ut en blygsam hyra av ett litet gubbrocksband.

Men jag vet att det bara är en tidsfråga tills den vita färgen når skrymslet längst in i hörnet och äter upp replokalen. Det finns ju mer lukrativa sätt att nyttja utrymmet än att ta ut en blygsam hyra av ett litet gubbrocksband.

Så det är inte bara en fråga om att stoppa Bröd och salt för att det är en själlös kedja – där två kanelbullar kostar 92 kronor – utan om att rädda det som fastighetsägarna är beredda att kasta ut för en större påse pengar. Rockband, kommunanställda och andra som är fattiga – men som gör Sverige så rikt. 

Det tänker jag på när jag följer debatten om kulturminister Parisa Liljestrands (M) tal på Göteborgs filmfestival och reaktionerna som följde. Jag ville tolka henne välvilligt först, tro att hon inte visste vad hon gjorde. Men allt pekar på att det var en planerad provokation. 

Frilansjournalisten Emanuel Karlsten rapporterade i efterhand att Liljestrand inte velat dela sitt tal med arrangörerna i förväg, vilket annars är brukligt. Säpo-vakterna på plats var förberedda på stormningar och kastade föremål. Kulturministern visste vad hon gjorde och nu har hon fått debatten dit hon vill.

Alltså hit: högern har fått vatten på sin kvarn av kulturhat och vänstern har gått i försvar med det kontraproduktiva argumentet “ni kan ingenting om kultur”. Jag vet att det är en reflex att svara så, och det är säkert sant i många fall, men det stärker bara högerns tes – och kommer knappast att rädda kulturen från Parisa Liljestrands stryptag. 

Vi borde snarare peka på skrymslena, för det är där besparingarna kommer att märkas först och slå hårdast. Jag pratar om musikskolor. Om replokaler. Om teaterföreningar och sångkörer och filmklubbar. När allt handlar om saker och tings kostnad och ingenting om dess värde är de här sakerna först att raderas ut. 

Det kommer att ge oss en kulturelit. Bara de som har råd, eller som kan charma en företagare med djupa fickor, kommer kunna göra film. Bibliotek lär läggas ner, för de tjänar man ju inga pengar på. Fler småstäder kommer att bli utan biografer och den sista replokalen kommer att bli butik eller kontor.

Vi kommer att se en sammansmältning av den ekonomiska eliten och den kulturella. Helvete, vad tråkigt vi kommer att ha – och vad fattiga vi kommer att bli.