BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Brexit i Storbritannien har skapat kaos i världen. Bank- och finansvärldarna är med armarna i taket, liksom etablerade politiker och tankesmedjor. Några kommentatorer, till exempel i kapitalets veckobibel, tidningen Economist, tröstar sig med att Brexitvinnarna minsann kommer att få se. Löftena från härförarna för utträde ur EU var inget annat än propaganda och lögn, de kommer alla att få äta upp sina gamla hattar. Och för första gången har vänsterns istadiga invändningar mot Rupert Murdochs mediekonglomerat, dominans och propagandistiska "journalistik" upptäckts av marknaden och borgerligheten, nu när det är för sent. Murdoch, själv Brexitförespråkare, sägs nu "fjärrstyra" opinionen i Storbritannien; något som tidigare påstods vara konspirationsteorier från vänstern.
Economist är en intressant tidning, fakta är nästan alltid korrekta, synen på marknad och finans delar jag inte alls med dem. Men denna tidning har bett om ursäkt för att den tog ställning för USA:s angreppskrig på Irak (kriget som vi nu vet var början till det harmageddon som nu hemsöker arabstaterna). I detta nummer utövar Economist stark självkritik gällande sitt obetingade stöd till globalisering och avreglering, de tog inte hänsyn till de stora grupper av människor "left behind" – som lämnats i sticket. Och flera av skribenterna är helt enkelt magnifika; också de vars åsikter jag inte delar.
Jag skriver detta därför att det pågår en sällan skådad slakt på bokstäverna, som ständigt används till att konstruera säljande lögner. Inga generationer har någonsin varit så dränkta i reklam och propaganda som vi är; ett säljspråk som gravt underminerar språket och bokstäverna: Slogans, varumärkesbyggande och Twitterfjams, som är till för att skaffa sig köpare, väljare och följare, inte för att söka sanning. Gammelmedier håller i stil med Storbritanniens etablissemang på att ta livet av sig själva med sponsrade artiklar och med "partiledardebatter" i public service, där alla stackars pratskallar är medietränade för att säga strömlinjeformat nonsens, som de ännu tror går hem. De är alltid uppbackade av samma kommentatorer, som upplevs vara en del av samma "elit", som de påstås vara anställda för att bevaka.
Almedalen, där de stryker sig mot varandra, är såå retro, à la Giovanni Boccaccios roman Decamerone. Från Wikipeida:
"Intrigen går i stora drag ut på att digerdöden kommer till Florens, och tio ungdomar (sju kvinnor och tre män) flyr till Fiesole utanför Florens. Där sysselsätter de sig genom att varje dag berätta en historia för varandra."
Som i Almedalen, samma slags gäng som retat upp Brexitröstarna i Storbritannien.
De som lämnats i sticket, de som, begripligt för mig, röstade för Brexit, de som hyllar Donald Trump, Front Nationale och Sverigedemokraterna har såklart fattat galoppen. Eftersom vår tid är indränkt i säljande pr, reklam och propaganda har de skapat totempålar/ förstörelsevapen riktade mot etablissemanget; egna vapen som Donald Trump, Jimmie Åkesson, Ukips ledare Nigel Farage i Storbritannien, Marine Le Pen i Frankrike och så vidare. Alla kraftigt makthungriga. Visserligen ljuger dessa ledare – men i en tid när lögnen tagit makten gäller det att ljuga bäst. Vem bryr sig om att de ljuger och utmålar en framtid som aldrig kommer att förverkligas, så länge de skrämmer skjortan av "etablissemanget" som lämnat dem i sticket? "Efter oss syndafallet" – vem bryr sig? Hellre det än att betraktas som en överflödig, försumbar människa. En som inte har något att säga till om sedan marknaden tagit makten, trots politikens hyllning till demokratin, en bokstavskombination de inte längre tror på.
Jag noterar att tre av de fyra politiska ledarna för hypen under "lämna" eller "stanna" i Storbritannien har avgått: David Cameron, Boris Jonson och Nigel Farage. Den fjärde, Jeremy Corbyn har i praktiken avsatts av sina egna riksdagsledamöter, därför att han inte är tillräckligt karismatisk, pr-mässig eller mediegångbar, men han biter sig kvar. Det låter som en dödsringning från Big Ben för detta sätt att handha demokratin; att bara lämna landet att driva fritt mitt i stormen! Ledare?
Det är en av de mera besynnerliga känslor jag haft; men jag känner större syskonskap med Economist – än med vacklande, anpassliga eller fega politiker, gröna, blå eller röda. Jag delar inte tidningens ekonomiska världsbild men deras respekt för det skrivna ordet, bokstäverna. Bilder, streamande av levandet kommer naturligtvis att kunna korrumpera oss än mer. Jag har älskat journalistiken i hela mitt liv, det är därför jag är så infernaliskt kritisk inför vad man gör med den.
Fotnot: Economist runa över den mördade sångaren Amjad Sabri i förra numret, finns på nätet. Den är det minst islamofobiska som står att läsa i denna tid.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
