Om nätterna drömmer jag. Alltid. Drömmarna är livliga, när jag vaknar är jag övertygad om att känslorna är verkliga. Och de kanske de är, även om de är sprungna ur nattliga, ofrivilliga föreställningar: det jag känner är ju trots allt på riktigt.

Natten till idag drömde jag – utöver att jag blev förälskad i en tio år yngre man, vilket jag antar betyder att Björn Werner tagit sig in i min hjärna – att väderprognoserna visade oss att slutet är nära.

Jag drömde att de kommande dagarna skulle bli 50 grader varma. Att den apokalyps vi just nu förbereder åt våra barnbarn redan var här. 

Häromdagen läste jag att en flygkrasch sällan är just en krasch, alltså en plötslig och på så vis mer skonsam död, utan snarare en segling mot döden. Att passagerarna under ganska lång tid tvingas leva med vetskapen om att de snart ska dö. 

Flygreferensen känns särskilt passande när vi nu fått besked om flygskattens avskaffande. När nyheten kom twittrade infrastrukturminister Andreas Carlson (KD): 

”Läget för svenskt inrikesflyg är kritiskt. Avskaffandet av flygskatten är viktigt och helt nödvändigt. En viktig åtgärd för stärkt tillväxt och konkurrenskraft i ett avlångt land som vårt.” 

Han skrev också att det är utsläppen som ska minska, inte transporterna. Hur den ekvationen går ihop vet jag inte – flygskattens avskaffande beräknas enligt regeringen leda till 110 000 ton koldioxid i ökade utsläpp per år. Och Carlson har inte lyft ett finger för att minska utsläppen på andra sätt. 

Det går inte längre att tolka Tidöpartiernas klimatpolitik som något annat än ett uttryck för klimatförnekelse. En regering med krisinsikt gör inte så här.

Moderaterna firar genom att lägga ut ett klipp på Tiktok, föreställande ett flygplan som viftar på baken av glädje.

Flygskatten har stort stöd hos befolkningen. Forskare har argumenterat vilt för att den ska vara kvar. Men nu är den borta, och Moderaterna firar genom att lägga ut ett klipp på Tiktok, föreställande ett flygplan som viftar på baken av glädje. Det som borde vara en (riktigt dålig) dröm är verklighet.

Men verkligheten pågår ju också utanför Rosenbad. 

Temperaturerna stiger – i en takt som borde få politiker att tävla om vem som kan rädda mänskligheten, inte flyget. När jag skriver det här kommer rapporter om att FN slår larm och kräver en global ”kod röd” för att temperaturerna ökar så fort.

Med nuvarande klimatåtaganden ser världen ut att vara på väg mot 2,5–2,9 graders temperaturökning det här århundradet. Jag tror inte att vi förstår vad det innebär, hur en sådan värld ser ut. Och det blir allt mer uppenbart att alla länder måste bidra, inte minst de rikaste.

Men Tidöpartiernas mantra är att krisen är global, med vilket de tycks mena att någon annan ska ta ansvar. När jag frågar deras företrädare vilka länder de menar ingår i det globala tvingas de svara att även Sverige ryms där. Men det följs alltid av ett “men Kina måste…”. 

Som om vi inte är pådrivande av Kinas utsläpp, som om ekonomin inte var global. Som om alla länder vars utsläpp står för mindre än två procent inte tillsammans utgör nästan 40 procent av de globala utsläppen (större än något enskilt land).

Klimatomställningen innebär, som namnet indikerar, en omställning. Något måste förändras. Alla gillar inte det, det är inte alltid enkelt. Men politikerna har möjligheten att hjälpa oss på traven – eller att inte göra det. 

82 sparade kronor på en inrikesflygresa är viktigare än att minska utsläppen.

I en ljusare dröm har vi en regering som satsar på järnvägen och som gör det enkelt att åka kollektivt, gå och cykla. En regering som utformar reseavdrag och andra styrmedel på ett sätt som uppmuntrar en positiv förändring. Eller åtminstone, om man ska sänka ribban så att även Tidöpartierna kan ta sig över den: inte aktivt göra det billigare att förvärra klimatkrisen. 

Men de lyckas inte ens behålla status quo i utsläppsminskningarna – de ökar dem. Eller, så här: det är inte ett misslyckande. Alltihop är aktiva beslut, aktiv politik. 82 sparade kronor på en inrikesflygresa är viktigare än att minska utsläppen.

Jag kan inte skaka av mig ångesten från drömmen. Jag minns hur jag tog upp min telefon, öppnade väderappen, kände kroppen stelna. Det fanns inga flyg att rädda, ingen konkurrenskraft att skydda. Det fanns bara överlevnad.

Med den här regeringen är det inte bara en mardröm. Det är ett framtidsscenario.