Stefan Löfven levererade en regering som är gjord för det politiska vakuum som riksdagsvalet innebar. Många nya ministrar,en regeringsförklaring med detaljer i allt från Fas 3, alltså hur arbetsförmedlingen ska jobba, till gratis inträde i statliga muséer. Samtidigt tar han bort migrations- och integrationsministrar för att istället lägga det ansvaret på ”alla”. Det kan ses som ett erkännande att det helt enkelt inte fungerat med att integrationsfrågan hanteras separat. Å andra sidan behåller Löfven en jämstäldhetsminister i den erkända feministen Åsa Regnér ...

Det Löfven presenterar är en regering med många nya namn som kommer från organisationer där de blivit kända för att just jobba. Alice Bah Kuhne har för länge sen lämnat tv-kändisjobbet och drivit organisationer för hållbarhet inom Skandia, ÅF och Rättvisemärkt. Miljöpartiets rekrytering timmarna innan är påfallande lik Anders Borgs rekrytering av Peter Norman både till regering och parti samtidigt. Regnér är förutom RFSU:s förre generalsektreterare erfaren från tidigare statsrådsarbete och FN. Att driva organisationer handlar om att ständigt förhandla. Och det gäller flera av de S-valda ministrarna.

Att LO inte fått någon minister är ovanligt, å andra sidan är ju själva statsministern från LO. Och detta är trots allt den första koalitionsregeringen S skapat på nästan sextio år. Det blir färre poster att fördela inom rörelsen.

Att de flesta departement har flera ministrar, där MP-ledamöterna fått rollen som underminister, handlar inte bara om viljan att bredda regeringen, dagens departement är som stora företag i sig själva. En enda minister kommer innebära ett nästan orimligt tryck på beslutsfattandet i de vardagliga sakfrågorna. Man behöver vara fler som kan skriva under besluten.

Löfvens regeringsförklaring handlade mycket om vad som skall ske. Problemet är att många av förslagen, som obligatorisk gymnasieskola, inte idag har stöd i riksdagen. Ifall regeringsförklaringen ska kunna uppfyllas krävs alltså ministrar och riksdagsmän som är vana att förhandla snarare än att debattera. Det gäller även utrikesministerposten, där Margot Wallström inte är känd för stora tal eller utspel. Hon är känd men hennes egna politiska förslag och åsikter i utrikespolitiken märkligt okända.

Löfven har valt en regering som inte kommer bli berömd för sina stora brandtal utan för om den faktiskt får igenom något av vad man vill.