Lite som att man hoppats att det grundläggande argumentet att en röst på SD tveklöst är en röst på borgerlig ekonomisk politik, ska bita till sist, att strömmen ska byta riktning. Det har verkligen inte hänt.
Kanske är det Johan Lindholm som knäcker nöten? Inte omöjligt. Han kommer i alla fall inte att smälta samman med tapeten. Han kommer bullra och buffla och bråka. Med ett snack som inte spätts ut genom mediatränare utan mest genom fikarummens grova filter. Så låter det.
Lindholm var en nödlösning. Det skulle bli Pim van Dorpel. Men han drog sig ur i ett sent skede. Redan på kongressen gick ryktet om att anledningen skulle vara att det uppdagats att han tidigare haft högerextrema sympatier. Nu väljer han att att tala ut i tidningen Arbetet:
”Jag bekände mig inte till nazismen. Men jag kallade mig för patriot eller Sverigevän”, säger han.
Det var högstadietiden hemma i Nyköping. Ultima Thule och rakade huvuden. Han menar att han gick från svag till stark, från ensam till gemenskap. Samtidigt sögs han in i mörker.
”Jag var med på fester där det spelades vitmakt-musik. Jag blev fullproppad med gift och hat.”
Det fanns för just honom en väg ut. En präst som brydde sig. Ett möte med nunnor som gömde flyktingar. Ett annat sätt att tänka. Ett annat sätt att se människor.
För honom är det förknippat med djup skam att berätta. Men:
”Om min historia kan hjälpa en enda person som befinner sig i högerextrema kretsar så är jag glad för det.”
Jag tror mycket väl att Pim van Dorpel kan hjälpa inte bara en utan många. Hans bakgrund – som han tydligt och kategoriskt tar avstånd från – är inte en belastning för ett LO som vill nå arbetare, särskilt unga och särskilt män, som just nu slickar i sig trollfabrikens flöde. Det är en tillgång.
För ingen är lika omöjligt kompromisslös som den som upplever att den saknar alternativ, och bara finner sitt eget värde i att ringakta andra. Pim van Dorpel borde naturligtvis ha sagt som det var innan sanningen kröp fram på andra vägar, men när han nu berättar så gör han det ärligt och rakt – och öppnande mot alla män som dragits till SD:s eller ännu mer extrema rörelsers dopade, aggressiva, känslostörda självaktning.
Hat i grupp kan påminna om kärlek. Men bara påminna. Han beskriver det som en fattigdom.
Låter det naivt?
Som ett litet fladdrande handhjärta som inte alls förstått att SD:s avancemang handlar om Sveriges förfall snarare än att det kan vara skönt att krypa ner hos rasismen?
Jag hoppas att det är något Pim van Dorpel kan tänka sig. Och som LO inser. Han kan göra skillnad.
Jag vet inte det, jag. Jag tror att det SD säljer är självrespekt och status, alltid på någon annans bekostnad. Jag tror därför på fullt allvar att en reformerad skinnskalle är precis vad facket behöver. Nu inte som ordförande, men som en tillgänglig debattör som bjuder på sin personliga erfarenhet för att möta människor. Jag hoppas att det är något Pim van Dorpel kan tänka sig. Och som LO inser.
Han kan göra skillnad.
”Jag tyckte att de var idioter och att jag visste mycket mer än vad de visste. När jag blev kallad rasist så tyckte jag att tja, är det bara det argumentet du har så är det inte värt att lyssna”, sa Kim Peterson till Dagens ETC för några år sedan.
Han berättade om sin egen resa. Hur han befann sig i en situation där han tyckte att precis allt var invandrarnas fel, men hur han kunde ta sig vidare. Det började med att han blev kär. Hon hade åsikter. Hon ställde frågor.
”Jag kunde inte riktigt vända ryggen mot henne när hon argumenterade mot mig.”
Hon köpte inte att han kom dragande med inlägg från Flashback.
”Men vad tycker du, Kim? Använd inte telefonen. Gå till biblioteket och låna en bok.”
Det slutade med ett slags uppvaknande. Ett tufft sådant.
”När jag började inse att jag egentligen inte visste något om någonting, så blev det som ett stort svart hål under mig och jag kände mig tom inuti.”
Han hittade något nytt. Sin relation. Men också kultur. Sedan ett engagemang i facket. Ännu ett uppvaknande.
”Jag insåg att jag hade varit beredd att kasta bort över 100 års kamp för ingenting, för att jag ville röra om i grytan. Jag blev riktigt ledsen och besviken på mig själv. Och så tänker man nu i efterhand: Hur många fick jag att gå och rösta på SD? Vilka har jag betett mig illa mot och varför gjorde jag det? Jag hade ju ingen kunskap om deras liv alls, utan bara förutfattade meningar.”
Pim visar att det finns alternativ.
Kim visar samma sak.
Det finns hur många alternativ som helst, var du än befinner dig, vad du än kämpar med för demoner och för svårigheter. Det finns alltid. Det måste finnas. Det kan se ut på olika sätt. En snäll präst. En smart tjej. Något annat, något mer. Och den som kan häva sig upp från rasismens mjuka madrass verkar alltid tycka att det är befrielse, att luften blir lättare att andas.
Så kanske ska LO tänka att argumenten inte uteslutande kan vara rationella, för det handlar om känslolivets inre lager, om vår längtan efter att höra till och skräck för att hamna utanför.
Pim kan tala det språket flytande, inbillar jag mig.
