Även jag kan emellanåt känna på det sättet när frågan infinner sig: Hur är det möjligt att ett parti med klara rötter i högerextremism, och som i det avseendet fortfarande är en ständig skandalfabrik, har kunnat få så stort inflytande över svensk politik? 

Frågan blir till slut smått historiefilosofisk och det är lätt att känna sig pessimistisk.

Men hur ska vi se på vår tid? Är det vi nu bevittnar i ett flertal länder i Europa och världen början på en ny, bestående era av nationalistiskt högerinflytande på regeringarna och i opinionen? Är detta kort sagt början eller slutet? Det finns ingen mätmetod som kan avgöra det, men man kan göra upplysta gissningar.

 Min tes är den att den tid vi lever i faktiskt är slutet på en lång period, den tragikomiska finalen på ett politiskt och ekonomiskt drama som sträcker sig snart ett halvsekel tillbaka i tiden. Jag har åtskilliga gånger skrivit ut den analysen på den här sidan, men jag menar att den bör upprepas. 

Detta har hänt:

Först drabbas västvärlden av en nyliberal omdaning av allas våra liv som yttrar sig i form av privatiseringar, avregleringar och generella åtstramningar. På sätt och vis kom den till för att kickstarta en västlig kapitalism som under 70-talet närapå hade tvärbromsat. Motorerna i den nystartade kapitalismen var finansiellt ­kapital och avregleringar och i viss mening gick detta relativt smärtfritt fram till finans­krisen 2008-2009. En av de ekonomer som i år fick Riksbankens ekonomipris, Ben Bernanke, var inte så många år före kraschen djupt övertygad om att de finansiella instrumenten hade blivit så förfinade att de djupa finanskrisernas era var över.

Det var de ju inte. Hösten 2009 drabbades kapitalismen av hjärtstillestånd. Och det som framför allt föddes politiskt i spåren av den och under denna nyliberala era var olika varianter av högerpopulism och även en hel del ren och skär högerextremism. Högerpopulismen anlände med löftet om ett bättre liv för alla de som fått ett otryggare liv på grund av den nyliberala revolten – mist jobbet, bostaden eller var rädd för att göra det – och ett hopp för de miljoner som kände sig kränkta över nationers förfall i globaliseringens era. Högerpopulisterna säger aldrig världskapitalism. De säger globalism, vilket är ett säkert tecken på att de aldrig förstått några maktsammanhang.

 Den nyliberala revolten som pågick i år­tionden och spred ett sätt att tänka och handla i såväl företag och statsförvaltningar, mötte i första hand alltså inte ett vänstermotstånd. Den födde istället fram ett monster som knappast någon av de marknadsliberala fantasterna hade kunnat drömma om: högerpopulismen.  

Donald Trump var – och är – på många sätt arketypisk för detta ­skeende. Han exploaterar det missnöje som kommit ur det marknadstänkande som han själv är den förste att ställa upp på. Han hittade en genial affärsmodell.

Men jag ser detta långa drama som en sammanhängande helhet. Högerkonservatismen har anlänt för att läka de skador i samhället som nyliberalismen orsakat. Det var den enda läkare som för väldigt många människor tycktes komma med något slags hopp och ett löfte om ett bättre sakernas tillstånd. 

Arbetarrörelsen och den breda vänstern har inte gjort det på länge när den år efter år gett upp idén om ett annat samhälle eller ens några riktigt rejäla reformer. Det har varit särskilt förödande som samma vänster helt klart har underskattat den roll som migrationen har och haft i de flesta människors medvetanden – en roll som blev extra stark därför att en stor invandring länge ägde rum i ett samhälle som var så svårt skadat av nyliberalism.

Så här står vi. Jag kan inte tycka annat är det logiskt att Sverige nu politiskt ser ut som det gör. Men jag envisas med att det är slutet på en lång, sammanhängande era vi bevittnar. Högerkonservatismen har inga lösningar på de enorma utmaningar som tornar upp sig: galopperande social ojämlikhet, skenande klimat- och miljökris och en överallt underbemannad välfärdsstat. I dagsläget också en djupnande ekonomisk kris som framöver kommer att intensifiera alla slags fördelningspolitiska konflikter och med all sannolikhet öka klassmedvetandet hos många som nyss inte brydde sig.  

Jag tror att det är helt nödvändigt att försöka anlägga de långa perspektiven. Det är arbetarrörelsen och den breda vänstern som ändå på djupet intresserar sig för att lösa de riktigt långsiktiga frågorna. 

När jag läser Tidöavtalet känner jag det mycket tydligt. Det är nationellt inåtskådande, det blundar för ojämlikhet och klimat/miljökriser. Det är skrivet när pjäsen närmar sig slut och publiken i bakhuvudet redan börjat tänka på att resa sig och gå.