Han sitter bredvid dig på tunnelbanan. Hon går jämte dig på Konsum. Vi delar samma skolor, gator och kollektivtrafik. Men medan vi har söndagsångest när det regnar eller ältar studieresultat så gnager en annan osäkerhet hos de som har levt månader eller år i Sverige utan att veta om och hur länge de ska få stanna.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Stockholm har länge varit en segregerad stad, men nu har vi en skola och ett arbetsliv där somliga liv i Sverige är villkorade. Vi ska gå i samma korridorer i skolan, där några av oss har en säker framtid i landet, medan andra kan tvingas bort från tryggheten så snart de blir myndiga.
Lördagen den 22 oktober samlades tusentals demonstranter på Sergels torg i Stockholm och runt om i landet för att kräva att utvisningarna till Afghanistan ska stoppas. Många afghaner är ensamkommande barn som vid sidan av läxor, träning och kompisar lider av stor psykisk ohälsa inför den osäkra situation som tillfälliga uppehållstillstånd har skapat.
Här handlar det alltså om barn som uppmuntras till att lära sig svenska, skaffa vänner och vara bra i skolan, för att efter ett par år riskera att skickas till ett land dit utrikesdepartementet avråder svenska medborgare att åka på grund av alla risker. Nu när tillfälliga uppehållstillstånd har blivit regel för afghanska barn hos Migrationsverket, har också hoppet lämnat många av dem. Där meningslösheten tränger in och lärarna står svarslösa när de får frågan vad barnens kamp i skolan och samhället ens ska vara bra för.
Ett sätt att få stanna är däremot att hitta ett jobb att försörja sig på. Det bäddar för en arbetsmarknad där arbetsgivaren får ännu mer makt över både den anställdes liv och framtid, och maktförskjutningen blir mer påtaglig än tidigare i det svenska arbetslivet.
I Agenda på SVT den 23 oktober säger en politiker att vi ”inte kan ta ansvar för Mellanösterns alla pojkar”. Det kommer från Morgan Johansson, vår socialdemokratiska migrationsminister. Samtidigt har Stefan Löfven förhandlat fram ett återvändandeavtal med diktaturen Afghanistan, där idén är att hjälpa barnen som skickas tillbaka på plats. En retorik som är skrämmande bekant, som tidigare var förbehållen högerextrema krafter.
En sådan politik splittrar landets kommuner och län. Men den splittrar också oss. För vi ska leva sida vid sida, men med helt olika livsvillkor och krav. Där ”vi” blir färre och ”de” pekas ut redan från barndomen. Det är ingen ljus framtid ni bäddar för, regeringen.
