Jag kan inte låta bli att citera Wikipedias berättelse om fracking: ”Hydraulisk spräckning eller populärt fracking är en metod för att utvinna fossila bränslen såsom naturgas. Processen går ut på att man i ett borrhål i marken under högt tryck injicerar stora mängder vatten blandat med kemikalier. Detta i syfte att skapa sprickor i de gasrika skifferlagren långt under markytan och därigenom frigöra naturgas, som leds upp till ytan och leds bort för konsumtion.” Det låter som en beskrivning av ett samhälle som i det fördolda och under högt tryck slås sönder för att tas över av marknadsstaten. Och de gamla kulturbärarna förvandlas till fossila bränslen och ”leds bort för konsumtion”.
Fotboll och Big Brother Hotel har tagit politikens plats. Politiken har i sin tur låtit sig förvandlas till en tävling, ledd av kommentariatet, gestaltad som en kamp mellan personligheter och förmågan att attrahera flest gillare. Nya idéer bör lanseras av en kändis från Big Brother Hotel, absolut inte av politiker, som i medievärldarna reducerats till pratskallar som det rumsteras med. De som bor på Big Brother Hotel kan göra utspel i olika ”frågor”, uppträda på tjusiga galor för svältande eller förmera sitt kändiskapital genom att göra reklam för varor vi inte behöver.
Jag försöker hitta en metafor, en bild av vad som nu händer. Fracking räcker inte. Jag tänker på kung Midas – allt han rörde vid blev guld. Nu är det tvärtom. Guldet, kapitalet erövrar allt, det vardagliga och det gemensamma, rör vid det, köper upp det och förvandlar det till meningslösheter, men för en kort tid säljbara sådana. Eller till illa privatiserad service där skattepengar förvandlas till miljonvinster åt spekulanter.
Kanske är det bra att de gamla bastionerna faller, att gammelmedier och kulturmän håller på att förlora makten, men jag fasar inför vad som kommer istället. Reklam och pr håller på att ersätta journalistiken. Public service radio och tv var ett sätt att ge medborgarna möjlighet att finansiera en alternativ bild av världen, som inte styrdes av reklaminkomster. Men nu? Den omvända kung Midas, Sadim, har ockuperat public service, särskilt Sveriges Television, och SVT driver inte längre en kamp för att söka sanningen åt medborgarna, utan härmar den kommersiella ockupationsmaktens världsbild och nyhetsvärdering med hänvisning till ”tittarsiffror”. Det är så det går till. Vi är – med en underdrift – övergivna av informationen trots att den flödar som aldrig förr. Facebook, Twitter, Apple, Microsoft, Google, Instagram och så vidare struntar i vad som behövs för att upprätthålla demokrati, bara de tjänar pengar på oss i gestalt av statistik – så att de ska sälja in ännu mer riktad reklam.
Spiken i mediekistan stod Jan Helin, chefredaktör på Aftonbladet, för när han i en intervju sa att det var insnöat att inte acceptera att kapitalet numera sponsrar artiklar i AB. De som ”ägt” journalistiken förråder den om den inte genererar stora vinster. Och många journalister i Sverige har alltför länge solidariserat sig med sina ägare – de som nu överger dem – istället för med läsarna, som i sin tur överger gammelmedia.
Min första mediechef fanns på Expressen, Sigge Ågren, och han ”förstörde” mig. Han var en brinnande kommunist från Vegagatan i Göteborg, men han bidrog till att göra Expressen till Sveriges mest sålda tidning, någonsin, så Bonniers översåg med hans kommunism. En dag frågade han mig, när jag var otroligt ung, vilka som var mina uppdragsgivare. Jag tänkte efter och svarade ”Bonniers”? Sigge blev rasande, som han ofta blev. Och gormade: ”Du har bara en enda uppdragsgivare och det är läsarna!” Det gjorde ett outplånligt intryck på mig och har för alltid präglat mig. Han såg journalistiken som en egen kraft, skild från ägarnas krav – han gjorde sensationseftergifter för att lugna dem och sälja – men i grunden stod han, finurligt och smart på läsarnas/medborgarnas sida, en infiltratör, men en lönsam sådan. Och denna hans idé sålde mest, vilket säger något om dåtidens läsare och tidsanda.
Berättelsen om världen håller helt och hållet på att ockuperas och tas över av reklam, pr och marknad (ETC är i mina ögon ett kämpande undantag) och läsare, lyssnare och tittare låter det ske. Ingen kamp för en fri journalistik i människans och demokratins tjänst. Kanske inte så konstigt när inte ens journalister vågar höja rösten. Aldrig har jag sett mitt yrke så utsatt: Har dagens journalistik förvandlats till en karriärväg i marknadens tjänst, Sadims trollspö, som lovar framgång om du bara vet att tiga? Men journalistik kan vara ett sätt att mot alla hinder, vad som än drabbar en, söka sanningen. Inte fastställa den, det går inte, men söka den.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
