BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Min biografi om Marx ska översättas till engelska. Det är en professionell översättare som ska ta hand om texten. Men det är bara jag själv som kan söka rätt på de många citaten och hänvisningarna till Marx (och i någon mån Engels) skrifter i de 50 band som utgör deras Collected Works. Tidigare har jag nöjt mig med de tyska originalen och de eventuella svenska översättningarna. Men anglosaxare förstår sällan tyska och än mindre svenska. Alltså bläddrar jag fram och tillbaka, fram och tillbaka i den engelska översättningens säkert mer än 25 000 sidor, glad varje gång jag hittar rätt och ibland otålig till bristningsgränsen när citaten leker kurragömmalek med mig, inkilade till exempel i övergången mellan två sidor.
Det var när jag kom fram till min framställning om Kommunistiska manifestet som Helen Macfarlane på allvar fångade min uppmärksamhet. I min svenska text hade jag skrivit om den svenska översättningen – som kom redan 1848 – men den var inte så intressant för en engelskspråkig läsekrets. Nu måste Helen Macfarlanes verk in. Jag upptäckte att hennes version hade ett närmast gotiskt anslag. Den berömda första meningen i Manifestet om kommunismens spöke som går runt Europa blir än mer dramatisk hos Macfarlane: ”A frightful hobgoblin stalks throughout Europe. We are haunted by a ghost, the ghost of Communism.”
Men det visade sig att Helen Macfarlanes liv rymde mycket mer än bara denna översättning. Hon hade upplevt revolutionen i Wien 1848 och blivit hänförd, och efter återkomsten hade hon publicerat en rad artiklar i skilda politiska och sociala ämnen i socialistiska tidningar där hon visade sig både skarpsinnig och mångkunnig. Därtill hade hon läst tyska filosofer och många av de stora författarna. Karl Marx satte henne högt och blev upprörd när hon behandlades illa av en av de brittiska socialistledarna som också var tidningsredaktör. Helen Macfarlane är ”den enda medarbetaren i hans obetydliga lilla blaska som verkligen har några idéer, en sällsynt fågel”, skriver Marx.
Men Macfarlanes författarbana blev kort. Strax förälskade hon sig i en man som skulle söka lyckan i Sydafrika, och hon följde med honom. Redan på nerresan blev mannen sjuk och dog. Det lilla barn som Macfarlane hade fött dog också. Utan framtid i det nya landet återvände hon till Storbritannien där ett osannolikt öde väntade henne. Hon som tidigare hade avskytt organiserad religion i allmänhet och den engelska statskyrkan i synnerhet, träffade en präst som hade blivit änkeman med elva barn, och hon gick med på att gifta sig med honom och födde honom ytterligare två söner innan hon dog 41 år gammal.
En ödets lekboll, kan man säga. Ja, en av dessa strålande begåvningar som under några få år får blomstra och sedan av olika omständigheter tvingas leva ett liv utan möjlighet att använda alla sina inre resurser.
Det är viktigt att rädda Helen Macfarlane ur glömskans stora mörker. Inte minst i en tid som vår, då mörkret tycks omsluta oss från alla håll och den systematiska lögnen vinner alltmer terräng, kan den tveklösa radikalism som hon uttryckte under sina år som skribent kännas välgörande. Hon avskydde all sekterism både i politiken och religionen men talade också om vikten av samhällsklasser och klassmotsättningar. För henne var Jesus, snickaren, den första proletären som strävade efter ett jämlikt och rättvist samhälle.