Från julen, över nyåret och under våren finns det hyggligt med högtider och röda dagar att se fram emot. Men från och med sommarens slut är det som om Det Stora Produktionsåret tar sin början: Skolan börjar, semestrarna är slut, arbetet uppreser sig som den enda horisonten omkring oss.

Det är inte rimligt. Och jag menar allvar när jag säger att detta är en politisk fråga: Vi bör kämpa för att det under höstkanten inrättas en sammanhängande ledighet på åtminstone två, tre dagar. Det är ett sätt att korta arbetstiden, vilket är bra för folkhälsan och, troligen, för det socialpsykologiska tillståndet i nationen.

Men lediga dagar är också en väg till att minska den totala produktionen i ett samhälle. I slutändan är det egentligen det som all seriös klimatpolitik måste leda till: Minskad produktion och minskad konsumtion. I förbigående sagt har jag alltid varit emot att butikerna på sjuttiotalet började med söndagsöppet när butikerna fick helt fria butiksöppettider. Det gynnade konsumismen, särskilt den planlösa konsumismen, och det ledde dessutom till att småbutiker fick svårare att klara sig.

En ny högtid under hösten skulle – under åtminstone en av de lediga dagarna - naturligtvis helst likna en långfredag i min barndom: Allt stängt, allt tyst. Som om en väldig eftertänksamhet sänkte sig över världen. Jag var barn när jag upplevde det. Men jag minns det fortfarande som att en behaglig stillhet kom över livet.

Men det är något mer här. Högtider existerar i alla samhällen och har alltid gjort det, åtminstone sedan den neolitiska revolutionen för tiotusen år sedan. Förmodligen hade också den tidigare nomadiserande befolkningen sina högtider – stjärnhimlen flyttade sig ju även över dessa kringvandrande grupper och årstiderna växlade - men det vet vi inte så mycket om.

Några få världsreligioner har i ett stort antal sekler dikterat vilka högtider olika samhällen ska ha - kristna, judiska, muslimska, buddistiska och så vidare. Ibland har de progressiva rörelserna här och var lyckats addera något nytt, framförallt 1 maj som är en ledig, röd helgdag på många håll i världen. Ja, jag tycker om de religiösa högtiderna. Ibland tror jag att det beror på att jag djupt i mig har ett konservativt drag och tror mig urskilja behovet av gemensamma riter som håller samman människor tvärs igenom alla klasskrankor.

Och jag blir lika glad över att människor firar ramadan eller chanukka som att de firar påsk eller jul. Men de stora religionernas riter och högtider fångar i ett multietniskt samhälle inte längre hela medborgarkollektiv som de en gång gjorde. Det behövs nya högtider, ett slags universella sådana.

Jag föreslår att det under höstkanten, låt oss säga i början av oktober, lagstiftas om en tre dagar lång helg som har som sitt högre syfte att vörda och vårda planeten och biosfären. Alla goda krafter bör sträva efter att göra den till en mathelg, men en vegetarisk sådan (nej, jag tycker naturligtvis inte det ska lagstiftas om just matvanor).

Tyvärr har jag inte lyckats kläcka ur mig något riktigt bra namn på en sådan högtid, men preliminärt kallar jag den för Biosfärens dag och den infaller alltså första helgen i oktober varje år, ungefär vid brittsommartid.

Vi lever i en epok som kallas Antropocen. Innebörden av detta ord är både skrämmande och hoppfullt. Det skrämmande består i att en enda art och dess expanderande samhällen nu avsätter sina spår i hela väven av liv och har makt att slita sönder den för gott. Men Antropocen betyder också något annat och mycket mer: Varje människa på denna jord vet idag att vår planet är en grön liten oas i ett i övrigt (i alla fall i solsystemet) iskall interställär värld, förmodligen nästan tom på biologiskt liv.

Religioner kom till för att foga samman och hålla samman samhällen, oftast till priset av förtryck. Under Antropocen blickar allt fler av oss, djupt inom oss, mot den planet och den biosfär som är alla människors och alla andra kända arters hem. Biosfärens dag ska därför betraktas som embryot till en universell högtid med ett gemenskapsanspråk som faktiskt är långt större än världsreligionernas.

Ledigheter hör, tror jag, ihop med människans själva väsen. David Jonstad har i sin bok Jordad lyft fram en förlorad historia av ledigheter i det förmoderna samhället. Han visar att bönderna inte höll sig med någon arbetslinje utan att de, liksom myrorna, inte arbetade mer än vad som var nödvändigt. Under ett år kunde helgdagarna på många håll i Sverige uppgå till mer än en tredjedel, ibland hälften, av årets dagar. Varje arbetsinsats krävde sin festlighet - taklagsfest, köröl, ostgille, täcköl – och överheten klagade ständigt på böndernas slöhet.   

I klimatkrisens era behöver vi en universellt syftande högtid som hyllar planeten och biosfären. Låt oss alla kämpa för det!