Lidköpingsborna går man ur huse för att protestera mot att nioåriga Lisa utvisas till Albanien, efter helt liv i Sverige. Med sig lär hon bara kunna ta sina tre gosedjurskaniner – hon utvisas ensam. 

Kaninerna är döpta efter fosterföräldrarna Paulina och Hans.

Saken skildras rörande i ett reportage av Aftonbladets Anna Sjögren. Får Lisa stanna i Sverige vill hon börja på gymnastik. 

Hennes fall är bara ett i raden. Förra året grät det KD:s kommunalråd i värmländska Töcksfors, när tioåriga Princess utvisades. Och i Glimåkra protesterade man när elvaåriga Murhaf, som sålde majblommor för miljoner, fick samma besked.

Sverige är ett land där vi regelmässigt utvisar ensamma barn till länder där de varken pratar språket eller har nära anhöriga. 

Man kan tänka att dessa fall är olycksfall i arbetet. Stelbenta regler, som faller ut på ett sätt ingen kunnat vänta sig. Eller att det handlar om övernitiska jurister på Migrationsverket. 

Men så är det inte. Lisa, Princess och Murhaf utvisas för att en överväldigande majoritet av Sveriges Riksdag vill ha det så. Den humanitära ventil som gav barnen en liten chans att stanna trots den restriktiva politiken, slopades direkt av Tidöpartierna. 

Men det har länge förts en symbolpolitik där så strikta regler som möjligt verkar ha ett eget värde. 

Det sägs att väljarna vill ha den här politiken. Det är en myt. Enligt en opinionsundersökning från Novus tycker 73 procent av svenskarna att barn som rotat sig här ska få stanna.

Det är därför folk protesterar i Lidköping, Glimåkra och Töcksfors. De vill inte ha den här symbolpolitiken. Där en nioårig flicka hanteras som ett potentiellt hot mot nationen.