Bara i senaste veckans nyheter har jag kunnat läsa om män som har mördat fruar, män som har begått övergrepp på underåriga flickor på badhus, män som har tuttat eld på förbipasserande kvinnor, män som har gruppvåldtagit en ung kvinna, män som... ja har gjort det män har gjort mot kvinnor i tusentals år och fortsätter att göra dag ut och dag in trots att vi utlovas både krafttag och jämställdhet av politikerna. 

Apropå politiker så har vi ju även kunnat ta del av ett radikalt förslag från Liberalernas ungdomsförbund som ämnar att ytterligare förbättra mäns villkor på kvinnors bekostnad. Inför juridisk abort tack, föreslås det. Om kvinnor får bestämma över sina kroppar så ska männen minsann få välja bort föräldraskapet (och då också skydd vid sex) om de vill. Att det inte går att jämföra födda barn med ofödda, eller att konsekvenserna av detta skulle innebära ytterligare ansvar på kvinnor som redan tar större delen av ansvaret för både skydd, familjeplanering och barnen, verkar vara skitsamma, för kvinnors rätt kommer alltid på andra plats. 

Under tiden som vi ägnar oändligt mycket tid åt att debattera männens rätt att slippa ta något ansvar alls så går den svenska förlossningsvården på knäna. Både BB Sophia och Södra BB stänger igen sina portar och i sommar spås barnmorskebristen nå sin peak. Jag ska själv föda i sommar och har ingen garanti för var detta ska ske eller om det ens kommer att gå bra. Vi kvinnor ska inte bara ta ensamt ansvar för vår reproduktion, vi ska också finna oss i att vår hälsa och trygghet nedprioriteras. 

Men vi svenskar koketterar ändå gärna med hur jämställda vi är. Sjukvård och vardag ägnas knappt någon tanke alls. Försöker vi lyfta problemen som finns så protesteras det från alla håll. Vi ska minsann vara nöjda för ”hallå, titta på kvinnorna i Afghanistan, kvinnorna DÄRBORTA, de har det mycket värre!”. Ja, okej, jag medger att jag hellre föder i korridoren på Södersjukhuset än i en hydda någonstans utan rent vatten. Och ja, jag blir hellre tafsad på i Sverige än stenad och bortgift i Iran om jag måste välja, men det är föga tröstande att andra har det värre när jag som kvinna ändå alltid är andra klassens medborgare medan män som våldtar frikänns på löpande band. 

Men feminismen har tydligen gått för långt, menar väldigt många ändå. För jämställdhet är mer kontroversiellt än kvinnohat. Feminister är mer föraktade än våldet de motarbetar och män blir ofta mer upprörda över att bli sammankopplade med varandra, än över att kvinnor våldtas och mördas. 

Så, hörni ”grattis på kvinnodagen” då, som det käckt ropas varje år. Har ni tur så fick ni en blomma eller en tårta och i värsta fall så är det någon som gnäller sedvanligt på att de stackars männen inte har en egen dag (det har de). 

Och så går det ytterligare ett år till utan att någonting över huvud taget förändras eller förbättras för vare sig kvinnor i Sverige eller kvinnor på andra platser i världen.