För det var i tunneln mellan T-centralen och Centralen som han jobbade. I fyrtio år stod Lars-Olov Ericsson där och sålde tidningar från ETC och Situation Stockholm.

Lars-Olov kom upp varje vecka till ETC:s redaktion. Det var inte så att han sökte hjälp eller tänkte på egna problem, han kom för att kort diskutera politik, ge förslag och sen tog han en ny bunt tidningar, gick ut på stan och fortsatte jobbet.

Jag tror att han spridit fler tidningar till nya människor än någon annan som jobbat med ETC. Ja, fler än jag själv.

Lars-Olov ville inte ha hjälp, han var en fri människa i ett ofritt samhälle. Han berättade ibland om den obegripliga vardagen i hemlösheten, om sjukdomar man får av att sova kalla vinternätter i tunnelbanegångar där asbest från bromsar dammar runt. Eller om rävarna som hjälpte till att hålla råttorna borta, bara man blev vän med dem och gav lite mat.

Men han ville själv inte ha hjälp, han hjälpte och han blev riktigt arg bara när någon gav sig på en annan hemlös eller ensam person i Stockholmsnatten.

Han hatade det nya egoistiska högersamhällets framväxt.

Hans omtanke var välkänd. Han samlade in fakta om hälsa och anti-inflammatoriska bär som kunde hjälpa oss andra när vi krassliga. Han gav råd om vad man borde ha koll på politiskt, jo, han läste en massa även medan han sålde tidningarna.

Och så blev han 86 år.

En dag la han sig på en bänk i Tantolunden. Han ville inte till sjukhus och han ville inte ha hjälp. Han ville bara ligga där och jag vill tro att han fick somna in under den varma sol, som bara den som sovit ute i åratal, förstår att uppskatta.

Tack för allt stöd och hjälp Lars!