Jag läser texterna som kommer.
Om hur fundamentalt annorlunda det är att växa upp i en liten stad jämfört med i en stor stad, där du kan välja och välja bort.
Om hur det är förminskande att anta att folk på glesbygden saknar vett att låta bli att heila, eller att det skulle vara något slags normalt inslag bland epa-traktorer och gillestugor.
Om ungdomsrevolt och alternativkultur och om allt det där gränslösa som kan ske när den brusande, bångstyriga tonårsfyllan ger sig hän.
Om hur politiken behöver politiker med andra erfarenheter, inte bara drillade på Bommersvik och Stureakademin.
Om att Ida Karkiainen slirar när hon även ställs till svars för sydstatsflaggan.
Om hur sexistiskt det är att en kvinnlig politiker förväntas ta ansvar för partner och vänner, som hon vore allas mamma.
Om hur även den som är vänster kan använda den sträckta armen som en ironisk gest, som ett sätt att förminska motståndarens pompösa självbild.
Om hur skevt det blir när en minister ska granskas för vad hon gjorde som barn medan ett helt parti närmar sig regeringsposition, trots ständigt nya skandaler om nazistiska utbrott. Alldeles Nyss har Moderaterna och Kristdemokraterna förhandlat budget med Oscar Sjöstedt, SD-politikern som kunde skråla om ”Die Juden”, slakterier och fårkadaver utan att det fick några konsekvenser överhuvudtaget.
En hel del är klokt.
Magdalena Andersson agerar sedan som en statsminister ska agera.
”De är djupt historielösa och ytterst olämpliga”, säger hon om uttryck som hämtats ur nazismens gravkammare.
Ändå, jag saknar ett perspektiv.
Vad som borde vara ett nödvändigt perspektiv, en punkt som måste passeras.
Noa har också varit 15 år, hon har gjort hemmafesterna i en mellanstor stad, gått genom nätterna som blir dimmiga tills allt flyter ihop. Någon väljer musiken, någon skriker något, någon hånglar i tvättstugan, någon får läggas i framstupa efter nio långburkar. Kaos. Allt det där känner hon igen. Dessutom är hon nästan jämnårig med Ida Karkiainen. Men sedan tog Noa med sig något annat till de där föräldrafria explosionerna. Hon var judinna. Hon är judinna. Det visste alla. Ändå spelades musiken som handlar om att hennes folk borde utplånas, att hon är smust. Ändå heilade man runt henne, som en kedjereaktion, som en seismisk våg genom rummet. Runt en judinna. Inte alltid, inte ofta. Men för ofta.
Noa berättar:
”Jag tänker fortfarande på det som hände. För mig blev det en varning, hur lätt individer kan släppa allt för att göra som andra, och att gruppen vänder sig mot den som upplevs vara svag eller ensam eller avvikande. Jag lärde mig tidigt att vara på min vakt.”
Vad betyder det om ministern faktiskt gjorde Hitlerhälsning?
”Jag kommer aldrig kunna lita på vad hon säger igen. För mig är det en definitiv handling, något som ankrar i det som hände under 1900-talet. Det är att förneka det min släkt har fått utstå, det är till sist att förneka hela Förintelsen. Det finns inget annat svar som jag kan ge. Den som gör så här ger sitt stöd till, eller åtminstone relativiserar, nazismen.”
Är det ditt svar även om en 15-åring heilar, om det är vad hon gjorde?
”Ja. När du är 15 år vet du precis vad nazismen gjorde. Det finns inga ursäkter. Vad skulle det vara? Att du gör det på skoj, att du är full? Jag har växt upp med minnet från Förintelsen, det präglade hela min barndom, det är en del av mig som är svår att förmedla till någon som inte direkt berörts. Men varför skulle andra ha privilegiet att förhålla sig ansvarslöst, att behandla nazismen språk och symboler lite som de själva vill?”
Tror du ministerns tonårsjag gav sitt stöd till nazismen där på diskbänken i Haparanda?
”Nej, det gör jag ju inte. Jag tycker på många sätt hennes egna ord om detta är trovärdiga. Men hon verkar samtidigt sakna ens grundläggande förståelse för vad det innebär att relativisera, eller att det här inte handlar bara om vad som är lämpligt och olämpligt.
Människor förändras. Du, jag, ministern. Tror du inte på det?
”Det gör jag. Men du är inte ett blankt papper när du är 15 år. Du vet. Du väljer din handling. Det här är inte att snatta, det här är att förhålla sig till historiens värsta övergrepp, till ett folkmord. Jag kanske låter kompromisslös, och jag talar så klart inte för alla svenska judar, men för mig är det här inte ens något att diskutera. Nazisthälsning är oförlåtligt. För mig handlar det om liv och död.”
Liv och död, hur menar du?
”Jag menar att läget snabbt kan förändras här i Sverige. Jag tar inget för givet. Jag ser hur många som nu verkligen anstränger sig för att bagatellisera det hon gjort, om hon gjort det. Personer som jag annars tänker är stringenta i att hålla en rågång mot högerextremism. Det gör mig sorgsen. Och rädd. Normalisering kommer inte bara från Sverigedemokraterna. Ska du kunna göra politisk karriär i Socialdemokraterna om det framkommer att du heilat? Jag tycker verkligen inte det. Men jag tror inte Ida Karkiainen kommer drabbas ett dugg om det här faktiskt klarläggs. Som mina vänner när jag var yngre, de förväntade sig att jag skulle acceptera eller vända bort blicken. Det gjorde jag också. Men inte idag.”
