Jag gick runt i Nordstan i Göteborg bara ett par veckor efter att jag fött min första dotter. Jag var hemma för att besöka familjen och visa upp den nyaste medlemmen i vår stora släkt. Fortfarande en oerfaren mamma och amningen gick sådär men jag kämpade på, främst för att jag tyckte det var så meckigt med ersättning. Pulver och flaskor och vatten och rätt tempratur och allt vad det hette, det var inte för mig. Jag var för upptagen med att lista ut alla andra delar med föräldraskapet och behövde inte ännu en grej att fokusera på.

Helt plötsligt, mitt inne i Nordstan började dottern skrika. Och skrika och skrika och skrika. Och jag blev så stressad och tog upp henne och la ner henne och gungade vagnen och sjöng och stoppade i nappen och tog ut nappen. Allt samtidigt som jag kände svetten rinna ner för min ryggrad och det kom ånga ur mina armhålor.

Min bror, som lyckligtvis var med, plockade upp henne lugnt och erfaret som den tvåbarnsfar han var och strök henne på ryggen.

– Hon är nog hungrig, sa han.

– Jaha? Hur ska jag kunna fixa det nu? Här?!

Svetten rann ännu mer. Jag fascinerades över hur mycket svett som faktiskt skulle kunna komma ur en på så kort tid. Jag konstaterade att jag inte klarade av att amma inför folk, amningsnappen behövde träs på med båda händerna och sjalen var alldeles för stor och krånglig och gled åt ett håll medan ungen gled åt ett annat. Vi tog alla våra grejer och jag gick in på en offentlig toalett, stoppade i en femma och satte mig på toalocket och ammade henne. Svetten slutade rinna.

Det var exakt den här stunden jag tänkte på när jag läste i förra veckan om gruppen av mammor som ”amningskuppade” i Nordstan. De satte sig ner på ett café med sina bebisar. Och när ungarna började skrika, så tog de fram bröstet och ammade. Hur enkelt som helst, kan man tycka. Problemet är ju att det inte är så enkelt.

Diskussionen om offentlig amning har ju pågått länge och verkar inte ens i närheten av att ha nått sin ände. Och om det stannat på diskussionsnivå hade det ju varit en grej. Men de kvinnor som spelade in youtubevideon ”Du kan amma här” blev mordhotade. Mordhotade för att de ville ta upp att bebisar faktiskt också blir hungriga och vill inte ha mat sedan, efter att mamman hittat en offentlig, smutsig toalett att sätta sig i, utan de vill äta nu.

Och jag har helt ärligt svårt att förstå hetsen som riktas mot ammande mammor som råkar visa en liten del av ett bröst samtidigt som man matar ett barn. Och jag har också svårt att förstå hetsen att ammande kvinnor ska skyla sig eller försvinna bort samtidigt som Kim Kardashian West som visade upp sin helnakna, inoljade och välsvarvade kropp hyllas och framställs som värsta feministikonen. Och jag vet att jag just nu kör en bulldozer över några tår här. Och det kanske är jag som är gammalmodig moraltant som inte hänger med i svängarna.

Men jag förstår det inte. Hur är det feminism att visa upp en naken kropp som är stöpt i exakt samma form som den alltid har visats upp? För att den för en gångs skull visas upp på kvinnans villkor? Eller för att hon har en sådan kropp och är mamma? Är det då bara den ”snygga” kvinnan med den ”snygga” kroppen som får göra det som en feministisk handling? Kim Kardashian West är ju också med och skapar ett ideal som är ouppnåeligt för  både unga tjejer och mammor, ett ideal skapat för att tillfredsställa kapitalismen och patriarkatet precis som alla andra gånger en kvinnas kropp visats i offentligheten. Och det är så sorligt att vi feminister ser detta som ett framsteg.

Att hennes rumpa är större än vad som tidigare visats upp ska vara anledning nog går jag faktiskt inte med på som förklaring. Timglasfigur har alltid varit inne och accepterat, oavsett storlek. Och detta vågar jag mig påstå att veta utan att vara modeexpert. Men när har du sett en plus size-kvinna som modell som inte haft timglasfigur? Och det är de som ska verka som ”alternativet”.

Nä, ska vi nu hålla på och visa upp nakna kroppar till höger och vänster och feministpatentera det, visa mig då en fembarnsmamma med hängpattar och bristningar över magen. Kalla henne vacker, kalla henne sexig (om det nu är det som vi alla måste göra). Visa mig inte ännu en kvinna som ser ut som alla andras förutom några centimeter extra runt röven. Eller ännu bättre. Gillar vi Kim som feministisk mammaikon så mycket så kan vi väl visa upp hennes kropp strax efter förlossningen. Hade hon fått stått naken på ett omslag då?

Jag menar inte att det ena behöver stå emot det andra. Jag menar bara att när vi hyllar den kvinnliga kroppen så hyllar vi inte ALLA kvinnliga kroppar. Och vi har inte kommit så jävla långt ifrån idealet som vi tror att vi gjort. Den idealiska mammakroppen som visas upp ska fortfarande vara rakad, smal midja, långa ben och framförallt naken. Den ska fortfarande vara tillfredsställande för andra och de kroppar som inte är det ska täckas över eller försvinna. Bara för att vi sätter feminismstämpel på den betyder det inte att vi samtidigt släpper in andra kroppar som inte passar den mallen. Vi har helt enkelt inte kommit någonstans men lurar gärna oss själva i att tro det.