Det var ett fint framförande. När jag steg ut ur kyrkan rådde ännu dagsljus och jag råkade få syn på en gravsten jag inte noterat tidigare. Jag stannade till på grusgången. På stenen står det: Lennart Lundin, busschaufför. Gravstenen står ganska nära Evert Taubes sten. Men vem var Lennart Lundin?
Jag vet inte. Jag har inte en aning. Allt jag vet är att denne man föddes 1922 och dog 2001 samt att han var busschaufför. Det gjorde mig väldigt glad. Busschaufförer är bland det viktigaste vi har i samhället, men yrket är knappast särskilt upphaussat och heller inte välbetalt. Det brukar inte nämnas på gravstenar, lika litet som att någon var städerska, undersköterska eller industriarbetare brukar nämnas på gravstenar.
Jag stod där en stund och tänkte på evangelierna i Nya testamentet. Jag tror att man lugnt kan säga att berättelserna där markerar en revolution i det mänskliga tänkandet, inte bara på grund av det religiösa innehållet, utan därför att huvudpersonerna i evangelierna är fattiga människor, inte rika och berömda människor. Hade det funnits busschaufförer på Jesu tid hade säkert någon av dem omnämnts i dessa evangelier, sida vid sida med fiskare, hantverkare, snickare eller prostituerade. Jesus själv var snickare liksom fadern, även om en troligare yrkestitel nog vore byggjobbare. Det pågick i hans uppväxttrakter en hel del stora stads- och skrytbyggen i romersk regi som behövde lågbetalda underleverantörer.
Nya testamentet är en samling skrifter som hämtar sitt levande stoff underifrån och dessutom från den geografiska periferin. Den sociala rörelse Jesus ledde startade i utkanterna av Palestina, inte i huvudstaden, i metropolen.
Vem busschaufför Lennart Lundin var kanske jag aldrig får veta. Men det finns en särskild dag – Bussförarnas dag – som firas i Sverige och även internationellt. Den infaller den 18 mars varje år. Tidningen Kommunalarbetaren hade i år ett antal artiklar om det. Några handlar om att det är ett roligt jobb där man träffar mycket folk – och andra om att arbetsmiljön för bussförare ofta är dålig, med mycket stress. ”Bussförare – den moderna tidens statare” är titeln på en av artiklarna i Kommunalarbetaren.
Jag fastnar framför den där gravstenen vid Maria Magdalena kyrka. Jag hade planerat att på kvällen skriva en artikel om det nu återigen införda karensavdraget. När pandemin härjade som värst beslöt regeringen i sin stora nåd att slopa karensavdraget temporärt. Plötsligt insåg alla att ett sätt att motverka smittspridning är att även lågbetalda LO-medlemmar skulle kunna ha råd att stanna hemma när de blir sjuka.
De har ju oftast vad som ibland kallas för kontaktyrken. Det går inte att köra buss hemifrån, lika lite som att jobba på en hamburgerrestaurang, i butik eller städa hemifrån. Högre tjänstemän och stora delar av medelklassen har hela tiden ofta haft den där möjligheten att slippa lönebortfall genom att jobba hemifrån.
En kort tid fick denna självklara reform gälla – sedan togs den bort. Och nu ska det utredas om det går att permanent få bort karensavdraget. I de andra nordiska länderna finns ingen karens.
Det är faktiskt ofattbart. Ingenting behöver här utredas. Det är fullkomligt uppenbart att karensavdraget drabbar arbetarklassen mer än skikten ovanför. En idiot kan räkna ut det. Lika lätt är det att se fördelarna med att det som brukar kallas sjuknärvaro kan minskas – att folk inte har råd att stanna hemma när de är krassliga och istället smittar andra på jobbet.
Men normen i svensk politik är Den Högre Tjänstemannen. Inte LO-medlemmen. Nästan hälften av kvinnorna i arbetaryrken har inte råd att vara sjuka. LO kallar i en ilsken artikel detta för klasslagstiftning och så är det.
Någon större medial uppmärksamhet blev det inte när karensavdraget återinfördes den 1 april. LO:s utredare Kjell Rautio skrev på Twitter:
”Att röra sig mellan twitter och en facklig utbildning är som att pendla mellan Danderyd och Skellefteå. Men man behöver bara öppna dörren till den fackliga utbildningen innan karensavdraget nämns. På Twitter är karensfrågan lika sällsynt som en sosse i Djursholm.”
Nej, jag vet inte vem Lennart Lundin var. Det enda jag vet är att han var busschaufför. Utan bussförare fungerar inte samhället. Den insikten finns i Nya testamentet. Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike, konstaterar Jesus i Markusevangeliet (10: 17-31). Han hade då precis mött en ung man som undrade vad han skulle göra för att vinna evigt liv. Den unge mannen hade följt alla religiösa påbud. Vad mer borde han göra?
Jesus svarade: ”Gå och sälj allt du har och ge till de fattiga”. Och i Bibeln står det sedan: ”Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket.” Eländet nu är att de som tjänar lite och äger lite så ofta tvingas att bedrövade gå sin väg.
