Vi behöver en särskild lagstiftning för hedersrelaterade brott, deklarerade Kristdemokraterna häromdagen i en debattartikel i Dagens Nyheter. Hanne Kjöller stämde genast in och passade på att ge en extra känga till vänstern som under sommarens infekterade debatt om ”förorten” kommit att utmålas som nästintill personligen ansvariga för hedersrelaterat våld. Den som inte håller med henne avskyr inte mord på barn, tycks Kjöller mena denna gång. Det är naturligtvis både osmakligt och orättvist.
Men som man bäddar får man kanske ligga. Vissa inom vänstern har inte direkt imponerat i debatten utan gömt sig bakom plattityder om det universella patriarkala förtrycket. Självklart är detta förståeligt. Debatten förs i en rasistisk och islamofobisk kontext, där problemen i vissa förorter eller hela städer överdrivs våldsamt av rasistiska krafter som använder kvinnor som slagträn för sin egen islamofobiska agenda. En antirasistisk rörelse vill förstås inte ge bränsle åt detta.
Å andra sidan måste vi som feminister bedriva en kompromisslös kamp för alla kvinnors rätt till ett självständigt och jämställt liv fritt från våld. Och för att kunna göra det måste vi också förstå och beskriva kvinnors vardag och respektfullt lyssna på olika röster om hur denna kan te sig och hur kampen ska utformas.
I en feministisk förståelse av våld mot kvinnor är det centralt att våld inte bara är enskilda händelser utan del av ett sammanhang. I det lilla ser vi sambandet mellan det grova våldet och mer vardagliga företeelser som trakasserier, hot, svartsjuka och kontrollbehov. I det stora skärskådar vi våldet genom mätbara orättvisor och kulturella föreställningar om kön och sexualitet. Inte minst för alla oss som arbetar ideellt eller professionellt med utsatta barn och kvinnor är det fullständigt nödvändigt med kunskap om våldets delvis olika sammanhang och uttryck. Det som kallas hedersvåld är ett sådant sammanhang. Det betyder inte att begreppet är okomplicerat eller att det inte finns en rad fallgropar. Men att inte tillåta sig en mer nyanserad beskrivning av våldets orsaker och sammanhang än ”det globala patriarkatet” hjälper oss inte ett enda dugg.
Går det att jonglera ett antirasistiskt och feministiskt projekt samtidigt i denna debatt? Jag tror det. Möjligtvis blir det lättare om vi fokuserar på de politiska lösningarna. En del förslag som kommit upp i sammanhanget är vettiga och knappast kontroversiella. Självfallet ska inte organisationer som diskriminerar kvinnor eller aktivt motarbetar jämställdhet få ekonomiskt stöd. Alla fantastiska tjej- och kvinnojourer behöver däremot mer stöd precis som vår utskällda och söndertrasade socialtjänst. Myndigheter som möter våldsutsatta behöver bättre verktyg och mer kunskap. Vi måste satsa på jämställdhetsarbete i skolor och stödja kvinnor som organiserar sig för förändring.
I raden av åtgärder ryms också tokerier som medvetet eller inte spelar med i rasisternas dagordning. Hit hör önskan om statliga regleringar av människors klädsel (slöjförbud) och hit hör definitivt KD:s senaste utspel. Bortsett från det vanliga tjatet om skärpta straff slår Ebba Busch Thor alltså ett slag för att särreglera hedersbrott i brottsbalken. Detta för att ”tydliggöra allvaret i brottet”. Vad är det för brott som åsyftas då? Jo, bland annat olaga hot och misshandel. Är inte detta redan kriminaliserat? Jo, tack och lov. Vi har också regleringar och praxis kring straffmätning som innebär att de omständigheter KD lyfter upp som specifika för hedersrelaterade brott redan räknas som försvårande.
Vid sidan av brott som redan är reglerade tar KD sitt avstamp i mer allmänna beskrivningar av hur vissa ”inte tillåts träffa vem de vill, inte klä sig eller sminka sig som de vill och telefon- och datoranvändande kontrolleras”. Kopplingen till straffrätten är något oklar. Rimligtvis bör det fortfarande vara lagligt för föräldrar att kontrollera sina barns umgänge och datortrafik (jag gör det definitivt). Någonstans kan detta, precis som annat föräldrabeteende, gå över en gräns där barns frihet och integritet kränks på ett skadligt sätt. Det är ingen tydlig och knivskarp gräns. Och det är inte ett område för kriminaliseringsiver utan för socialtjänsten.
Straffrätten behöver tydliga definitioner som kan appliceras på allt och alla. Hedersvåld är inte ett sådant avgränsat begrepp och de lagstiftningsförslag som hittills presenterats skulle bara leda till stor godtycklighet och, givet dagens samhälle, en rasistisk praktik där människor inte är lika inför lagen. Precis som med terrorlagstiftningen alltså.
KD:s och Kjöllers populism är på det stora hela ganska farlig och om vänstern nu förmådde ta sig upp ur sina interna skyttegravar skulle vi ha tid både att avslöja detta och att smacka fram lite konkret feministisk politik.