Språkförbistringar fördröjde den verkliga förståelsen för vad detta så innerligt hatade begrepp bestod av och ett naivt jobbsökande tog sin början.
På hotellet som kunde tänka sig en förvirrad ung svensk i servicen var jargongen brötig och över askkopparna omnämnde någon av de äldre cyniskt fortfarande sig själv som ossi, östtysk. Ibland hette det att det rent av var bättre förr.
https://docs.google.com/spreadsheets/d/1reCxeelArLqVDx9Q9XbejuEvJo4Cra3Qgl-WZebrIgc/edit#gid=1981805376
I den yngre delen av arbetslaget fanns ganska många studenter som gjorde praktik, några som vuxit upp i utomeuropeiska länder och ett par kulturtörstande skandinaver.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Så kom lönen. Mycket mer än 400 euro kunde det inte bli tal om, här var det minijobb som gällde. Denna anställningsform skulle vara kalas för studenter och hemmafruar, de slapp skatta på sina fickpengar och arbetsgivaren slapp undan arbetsgivaravgift. Fast nu var ju inte alla studenter, eller hemmafruar. Och exakt vad som avgjorde vad som blev till minijobb var lite oklart.
Må vara att det gick att få frukost på jobbet och börek och linssoppa för småpengar i hemkvarteret, men på motsvarande 4 000 svenska kronor är det svårt att leva i alla västerländska städer. När minijobbet bara täckte hyran, räkningen för kolet till värmen hemma och lite yoghurt så var det förstås frestande att ta ett jobb till, men se det är inte så lätt. Det skulle förvisso vara möjligt att ha ett minijobb vid sidan av ett annat arbete, men då måste du i praktiken börja med det andra. Och att försöka jonglera med flera jobbscheman är svårt.
Effekten av Hartz-reformerna började klarna. Minijobbet dränerade det lilla sparkontot, det blev cigg till lunch och vita kuvert med svarta pengar i. För nog fanns det timmar att fylla och det var ju inget fel på arbetsinsatsen. Det var bara taket innan arbetsgivaravgiften höjdes som stod i vägen för ett mer rekorderligt kneg.
Hartz hade från början förnamnet Peter och var polare med Gerhard Schröder. Han fick i uppdrag att skapa ett reformpaket som kom att bära hans namn och fyra etapper infördes mellan 2003 och 2005. De innebar omfattande förändringar i arbetslöshetssystemet. Tidsgräns sattes för när det som arbetslös inte längre gick att tacka nej till ett jobb, oavsett kvalifikationer och lön. Poängen med den sista etappen var bland annat att underlätta för arbetslösa att ta sig in på arbetsmarknaden.
Hur resultatet blev beror naturligtvis på vem du frågar.
Om du frågar till exempel den marknadsliberala tankesmedjan Reforminstitutet (smart namn hörrni) så var de här reformerna toppen. Det blev nämligen billigt. För arbetsgivaren. I en energisk rapport som kom tio år efter historien om hotellet ovan konstaterar tankesmedjan glatt att kollektivavtalen luckrats upp, att löneökningarna blivit modesta, med mera. Senare i samma rapport jublas det över Tysklands attraktionskraft som investeringsland och rekordförsäljning av lyxbilar.
”Från sjuk man till Europas starka Frau – så släpptes Tysklands näringsliv loss” heter rapporten.
Samma år menade dock en grupp professorer från universitet i Freiburg, London och Berlin att reformerna inte alls spelat en avgörande roll för den tyska ekonomins omtalade uppåtkurva. Snarare menade professorerna att hotet om att jobb skulle försvinna österut pressat tyska fackförbund att decentralisera löneförhandlingar och att detta inleddes långt innan Peter Hartz omstridda reformer. Möjligheten till detta låg i den särskilda struktur som parterna på den tyska arbetsmarknaden befunnit sig i och som gör det olämpligt att försöka kopiera reformerna till andra länder.
Decentralisering innebär minskad facklig styrka och lägre löner. ”Flexibilitet” om du frågar organisationer som Svenskt näringsliv.
För arbetsgivare är det förstås smarrigt att kunna hålla sig med desperata lågbetalda arbetare istället för att ta ansvar. Och siffrorna snyggar till sig. Den som har ett jobb är ju inte arbetslös, oavsett om pengarna inte går att leva på. Och statistiken blir fin även om det futtiga lilla jobbet inte leder till något annat, större.
OECD har konstaterat att ojämlikheten ökat snabbare i Tyskland än i andra EU-länder sedan reformerna infördes. Reformerna medförde också lönedumpning, osäkra arbetsvillkor, avsaknad av försäkringar och en otrygg vardag för dem som redan var väldigt långt från lyxbilar. Det är också värt att notera att en majoritet av de tyska minijobben innehas av kvinnor.
Den blåögda svenska kvinnan fick till slut nya planer. Pengarna tog slut, hungern tog vid och hon fick lift med en pensionärsbuss hem till Sverige. Hej glada tanter och farbröder, hej trygghetssystem, universitetet, CSN och inskrivning i en a-kassa för studenter.
Inte sällan ska en blåögd svensk skatta sig lycklig och hålla hårt i de strukturer som generationer före oss byggt upp.
