I de bästa av världar skulle detta såklart innebära en relativt gränslös offensiv från vänster gentemot regeringens politik, där man vid varje givet tillfälle hade attackerat alla regeringens förslag och målat upp en bild av dem som det absolut största hotet mot svensk demokrati. En värdig opposition hade kastat ur sig rättfärdiga fascist-anklagelser på löpande band som om året var 2014. 

Uppenbarligen, då vi tyvärr inte lever i de bästa av världar, så är det inte detta som har hänt. Så vad har då den parlamentariska vänstern ens erbjudit för alternativ? Bra fråga! 

Valrörelsen formades av en mycket ihärdig kampanj som istället för att försöka slå hål på högerns problemformulering, bestod av att endast försöka hävda sig på tidöpartiernas premisser. Vänstern vill visst höja straffen! Lika mycket som högern till och med! Om inte mer! 

Varje gång man kritiserades av moderater eller sverigedemokrater hävdade man att anklagelserna var falska och ogrundade. Då man istället skulle kunnat försöka driva en politik som högern inte håller med om. 

Nu efter valet har vi en socialdemokrati som i opposition mot Tidöpartierna hävdar att en så kallad “tjejskola” skulle vara anledningen till att unga killar blir gängkriminella. 

S-politikern Lawen Redar hävdar, likt Sverigedemokraterna, i Dagens Nyheter att att den misslyckade integrationen inte bara beror på klasskillnader och Sveriges ekonomiska politik, utan även på kulturella skillnader som skär sig med svenska värderingar. Man ska vara svensk i hjärtat, hävdar hon. Vad det nu betyder. 

Inom partipolitiken finns det idag inget alternativ för oss som inte tycker att en chockhöjning av straffen skulle gynna Sverige. Det finns ingen röst som ens formulerar åsikten att svenskheten är något som alla Sveriges invånare gradvis bygger tillsammans. 

Svenskhet är inte en fast sak man kan ha i hjärtat eller inte. Vi som hör Sverigedemokraternas anklagelser om att ha “varit alldeles för snälla mot invandrare” och instämmer - ja det var vi, och det var bra. Det var det enda rätta.

Och även om Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte kan pekas ut som lika skyldiga till denna SD-tillvända retorik så skriker deras avsaknad av försök till att organisera en tydlig opposition. För att besegra, och försöka förebygga fascismen måste man försöka bygga och mobilisera en antifascistisk politik. 

Ett enat block som aktivt erbjuder ett politiskt alternativ till högern samtidigt som man via opinion försöker slå sönder hela grunden till deras narrativ. Att bli så lika fascisterna att man kan sno röster från dem och sedan ta makten med en identisk politik (vilket helt ärligt verkar vara oppositionens nuvarande plan) skulle åtminstone jag inte se som någon större politisk vinst.

Ali Alonzo är praktikant på Dagens ETC:s ledarsida. Till vardags är Ali författare och poet.