Sommarkyla – det är ett märkligt ord. Jag vet inte om det finns i något lexikon. Men det är verkligen en speciell känsla att en julimorgon kliva ut på farstutrappan och känna det slå emot en: kyla. Ingen vinterkyla, förstås. Men en hastig temperatursänkning mitt i sommaren kommer alltid som en överraskning, till och med som en förolämpning. Visst, jag har längtat ihjäl mig efter regn denna torra sommar. Men kyla? Det var bara tio grader på morgonen.
Katten upplevde det i vart fall som en förolämpning. Hon hejdade sig, stelnade till. inför duggregnet och kylan och hade hon haft ögonbryn hade hon rynkat på dem. Det var en söndagmorgon. Jag gick ut i trädgården och såg på krolliljorna, vars blomning nu fördröjs några dagar. Sedan gick jag in och började elda i täljstenskaminen.
Sommarkyla borde in i Svenska akademins ordlista.
På måndagsmorgonen slog ett helt annat slags kyla emot mig genom två sorgliga artiklar i tidningen. Den ena berättade att antalet orosanmälningar till socialtjänsten i Falu kommun ökat kraftigt. De har ”skjutit i höjden”. Mer bråk i familjer och i skolor. Fler ungar som på ett eller annat sätt far illa. Den dystra trenden har nog att göra med både efterverkningar av pandemin, då hemmasittandet i många familjer slet på harmonin. Men säkerligen också med att levnadsvillkoren för många har försämrats ordentligt sedan matpriser och annat stigit så kraftigt. Också hyrorna kommer att raka upp framöver.
Och så där ser mönstret ut över hela landet. De flesta klarar sig ännu bra, de – läs: jag – kan kliva ut på farstubron och tänka mer på sommarkyla än på bråk i familjen. Och det värsta är att ju mer av problem av det slag som leder till orosanmälningar – ju större är också risken för att fler rekryteras till gängkriminaliteten. De allra flesta ungar som mår dåligt och känner hopplöshet, kommer naturligtvis inte hamna där. Men några. Och det är illa nog.
En sommarkyla av det värre slaget drar in över landet. Den kan vara i många år. Och vi har en regering som inte gör mycket åt det. I de flesta kommuner väntar nedskärningar. Det kommer att gå ut över barn, var så säker.
Den andra artikeln som var sorglig att läsa i måndags bar rubriken: ”Skuldberget droppen – försökte ta sitt liv.” Där berättar en man om skulder han dragit på sig och som gjorde att han till slut var beredd att kasta sig framför tåget. Till sist gick det ändå bra för just honom. Han fick en diagnos: bipolär sjukdom. Nu har han tagit sig ur sin skuldfälla och sina självmordstankar.
Men att vara svårt skuldsatt och inte se några vägar ur det – då talar vi inte om någon överkomlig sommarkyla, vi talar om sommarköld. Vinter alla årstider. Självmord är vanligare bland skuldsatta – eller överskuldsatta som termen tydligen lyder. ”Var femte överskuldsatt har försökt ta sitt liv”, sägs det i artikeln. Också detta är förmodligen ett både individuellt problem och ett samhällsproblem som man kan frukta tilltar framöver, när fler kämpar med dålig ekonomi.
Jag hittade en död fladdermus i gräset. Jag kan inte tro att det var av sommarkylan den dött. Men jag sörjde den. Varje ljum sommarkväll har jag genom fönstret sett fladdermössen slå sina lovar över gården och genom den stora björkkronan, där de mirakulöst undgår att krocka med någon gren. När jag mött dem i natten i loftgången har de alltid väjt undan mycket civiliserat.
Jag har alltid undrat om det är en eller två eller än fler fladdermöss som bor ovanpå vedboden. Om det bara är en, kanske jag nu inte mer får se dess ljudlösa bumerangfärder i kvällen när den slukar mygg.
Skulder och orosanmälningar. Det där gnager i en. Jag står i duggregnet och sommarkylan och tänker på att Sverige blir kallare.