Jag tror aldrig jag upplevt en sådan förlamad stämning inför ett valår som i år.
Det hjälper inte ens att Löfven plötsligt går ut och säger att han kan tänka sig höjda kapitalskatter – bland annat förmögenhetsskatt – för de rikaste: Utspelet känns ju inte som ett led i en sammanhållen och allvarligt menande politik för ökad jämlikhet. Och utspelet i fredags från Mikael Damberg och Lena Rådström Baastad – flörten med Centerpartiet – fick politikens kremlologer och spelteoretiker att gå igång men lämnade vanliga väljare oberörda och de fackliga aktiva som kan avgöra valet direkt förbannade.
Det är kris, djupaste kris, när S-kärnväljare är mer resignerade inför sitt eget parti än vad de avskyr borgerligheten.
Jodå, detta vet vi: Svensk politik lider av svår förlamning på grund av det parlamentariska läge där inget block har majoritet och troligen heller inte kommer att få det. Men stirrar man sig blind på nuet och skapar en valstrategi efter det blir det som det blir: En strategi och en attityd som utgår från status quo och inom ramen för det förtvivlat söker efter nya allianser.
Men en barnunge inser ju följande: Det enda som i nuläget kan väcka liv i en valrörelse och mobilisera S-väljare är att vänster-högerskalan blir riktigt tydlig för väljarna. Det är ju också den stora europeiska erfarenheten: Brittiska Labour har seglat upp i opinionen efter att ha gjort just detta, medan tyska SPD fallit till bottennivåer genom att inte aktivera vänster-högerskalan utan i stället står redo för ännu en stor koalition med borgerligheten som gör det främlingsfientliga Alternativ för Tyskland till det stora oppositionspartiet.
Det enda raka vore naturligtvis att Stefan Löfven ställde sig upp och sa detta enkla: Från och med nu kommer inga fler utsträckta händer. Det är slut med det. Vi tänker gå till val på den ideologi vi tror på och inte på olika försök att få till stånd ett samarbete med den doktrinära marknadsliberalism som allianspartierna står för – vare sig det gäller skattepolitik eller vinster i välfärden.
Statsvetaren Jonas Hinnfors kom förra året med en rapport: ”Från nya djärva mål till lappa och laga: 1990-talet som vattendelare i socialdemokraternas förmåga att leverera nya stora välfärdsreformer”. Rapporten var klar som en vinterdag. Men en isande vinterdag. Hinnfors drog berättelsen om ett parti som en gång hade stora reformanspråk och många väljare – men numera har små reformanspråk och allt färre väljare. Och den stora frågan är förstås om det där hänger ihop: Har reformtorkan gjort att socialdemokratin slutat att attrahera väljare?
Ja, självklart. För mig, en typisk väljare på socialdemokratins vänstra kant, gäller ju i dag följande: Man lägger sin röst på socialdemokraterna för att man hoppas att de kan stå i vägen för något värre – men knappast för att partiet kan röja väg för något bättre. Det är känslan. Och på det bygger man inga växande partier. Hinnfors skriver om den historiska tillbakagången för S ”att Socialdemokraterna möjligen åter skulle kunna ha anledning att överväga vilken status välfärdsreformer bör ha för partiet och vilka konkreta policyförslag partiet skall driva”.
Försiktigare än så, ja, mindre vänsterpopulistiskt än så, är det svårt att uttrycka sig – och Hinnfors skrev ut ungefär samma sak i en DN-debattartikel nyligen. Men intrycket är följande: Det går inte att på något sätt rubba S-ledningens nuvarande strategi. Den framstår faktiskt som helt döv.
När tankesmedjan Katalys går ut med en serie uppmärksammade rapporter om klass och ojämlikhet och får stor uppmärksamhet för det – ja, då tycker man att det vore den mest självklara sak i världen för socialdemokratin att haka på det tåget. Men icke.
Är det en gåta jag stirrar på? Nej, egentligen inte. Det är naturligtvis så här politik blir när den inte längre bärs upp av breda sociala rörelser och i stället blir till i slutna rum där de enda fönstren utgörs av tv- och mobilskärmar.
Och kom nu ihåg: Varje extra procent som det rödgröna blocket får kan bli helt avgörande för de regeringsförhandlingar som kommer efter valet. 45 procent i stället för till exempel 42 procent för de rödgröna kommer direkt att göra det mycket svårare och mindre legitimt i väljarnas ögon att bilda en moderatledd regering. Och de där extra procenten tror jag bara går att vinna om socialdemokratin vågar sig på konflikt i stället för samförstånd.
