Om man är ung och regerad av en äldre generation, vars ledande krafter inte tycks klara av att bry sig om planetens – det vill säga deras – framtid, utan fortsätter att mässa om konsumtion och tillväxt och inte tar några avgörande beslut för deras framtida existens på denna jord, samtidigt som så många vuxna hänsynslöst överkonsumerar, så är det nog svårt att se dem som pålitliga auktoriteter att efterlikna eller lyda eller ta råd från.

Mobbning har ”förenklats” av internet, fler än någonsin i historien kan få ta del av de förödmjukelser mobbare utsätter enskilda, unga offer för; det måste vara en osäker tillvaro, en ständig vandring på tunn is.

Samhället de lever i tar ständigt avstånd från mobbning, samtidigt som det är en av de viktigaste affärsidéerna. Den främsta blogg-mobbaren, Alex Schulman, korades till den största mediestjärnan, ett tydligt budskap om hur man ska vara för att räknas. Och de fasansfulla tävlings- och dokusåporna handlar alltid om att utesluta, manipulera och vinna till vilket pris som helst, inte om gemenskap, samarbete och inkludering. Själva underhållningen handlar inte om vem som vann, utan – vecka efter vecka – vem som stöts bort; det är vad vi/de unga sätts att roas av, också i public service-teve. Deras värld indelas i ”vinnare” och ”förlorare” – inte i klassamhälle – och det som räknas är att vara vinnare. Eftersom de flesta inte är ”vinnare” måste den majoritet som ses som förlorare ständigt känna sig otillräcklig.

Det är inte gedigna kunskaper och pluggande som gör en till ”vinnare” i detta slags samhälle, utan vad man äger och hur man ser ut och om man kommer från en miljö som gjort en självsäker från början.

Vad är det för idé att plugga om man stämplats som förlorare och de jobb man kan få betraktas som förlorarjobb?

Att inte ständigt vara uppkopplad till maskiner och via smartphonen eller genom datorn vara med i de rätta sammanhangen är att inte vara trendig. Man måste hela tiden sälja sig själv; visa upp sig, vad man gör, hur man ser ut, vilka vänner man kan skryta med, vilka kläder man har, vilka event man besöker osv. Priset är att man via internet hela tiden utsätts för en tsunami av reklam eller förklädd reklam eller soundbites på Twitter, budskap som är korta och smarta, och som får en att tycka att vanlig information eller text är urtråkig; man förlorar koncentrationen. (Jag med, jag börjar fundera på när teveserier ska skippa förtexterna, man zappar ju bort programmet om de är för långa.)

De ser en vuxenvärld som säger sig ta avstånd från våld, samtidigt som majoriteten av all underhållning handlar om allt grövre våld, för att inte tala om datorspelen, allt skapat av vuxenvärlden för att tjäna pengar. Och att tjäna pengar eller bli kändis är själva målet i den värld de nu lever i, bästa sättet att bli ”vinnare”.

Det är inte de unga som format denna groteska livsåskådning; de är födda in i den. Och sen har utbildningsminister Jan Björklund och andra experter mage att säga åt dem att ”de måste skärpa sig – och plugga” inte för sin egen skull, utan för att Sverige inte ska fortsätta att göra bort sig i PISA-tävlandet eller för att de måste utbilda sig till vad näringslivet behöver. Vilken livsidé! Vilken alltigenom tragisk/kapitalistisk människosyn och ideologi.

Politiken har övertagits av en kombinerad medie- och politikerklass, som behandlar politiken som ett internt schack- och maktspel där de unga är helt försumbara, möjligen fraser i spelet om skolan. Säg den unga människa som inspireras att agera politiskt av till exempel de absurda partiledardebatterna i teve? Politikertorson, som pratar medietränat? Eller de politiska kommentatorerna, uppsminkade i tevestudion, som med sina ”analyser” positionerar sig själva i mepoklassen?

Själv är jag istället djupt imponerad av de unga som orkar stå emot denna nästan totala indoktrinering. Jag undrar om jag hade orkat det när jag var 15–19 år? Lina, Micke, Hassan, Ida, Paola, Ciwan, Jens och alla de andra jag kommunicerar med. Såhär mejlade en ung sjuksköterska, som också är volontär i Greenpeace häromdagen: ”Jag vill leva i ett annat samhälle där jag gladeligen betalar mycket mer i skatt eftersom jag vet att det går till det gemensamma.”

Systemet stänger utan tvekan

ute de unga, samtidigt som det låter dem stänga in sig i Matrix där de ”

kan hållas” och gilla eller spola. De behövs inte förrän de blivit lönsamma eller funnit sig i ett liv med vad detta utstötande samhälle kallar förlorarjobb.

Jag har mitt hemliga uppmuntrarvapen; en intervju med Jean-Paul Sartre i Le Nouvel Obeservateur från 1967. Där sa han att det var kört med den franska ungdomen, de brydde sig bara om konsumtion och utseende. Det var året som föregick 1968, då den största ungdomsrevolten dittills tog sin början. Men den vuxenvärld som nu regerar är faktiskt värre än den 1968, mer zombieaktig och egoistisk.

Konstigt nog tvivlar jag inte en sekund på att motreaktionen från de unga kommer. De som vill förändra världen funderar bara på hur det ska gå till utan vuxenvärldens våldsfixering.

En dag kommer tornet i PISA att inte bara att luta, utan rasa. Sen bygger vi upp det igen!