Kris kris kriiis! Larmen tjuter och opinionen blir som på beställning mer flyktingskeptisk. Men har vi verkligen en kris? Vi är mitt i en rasistkris där flyktingförläggningar brinner och barn mördas. En EU-kris och en klimatkris har vi. Och en humanitär kris i många länder drabbade av krig och klimatförändringar. Visst har vi också en exceptionell situation med, relativt sett, oerhört många som flyr till Sverige. Men kris? Inte än. Talet om krisen fyller dock sin funktion. Vi blir rädda och beredda på förändringar.

Precis så här har kriser – reella eller upplevda – ofta använts. Vissa åtgärder framställs plötsligt som nödvändiga (vi har ju en kris!) och utan att någon riktigt hunnit reagera drivs politiska förändringar igenom. Den kontrollapparat som byggts upp i spåren av attacken mot World trade center är ett klassiskt exempel.

Naomi Klein beskriver utförligt i Chockdoktrinen hur kriser kan förstärkas och utnyttjas politiskt. Och svensk höger har läst på. Medan vänstern samlar filtar och desperat försöker försvara en generös flyktingpolitik tar de tillfället i akt och driver klasspolitik. Så kom flyktingöverenskommelsen att handla om utökat Rut och slopade krav på kollektivavtal. Det är inte flyktingpolitik eller integrationspolitik, det är vanlig högerpolitik. Och vi har bara sett början.

Lösningen på flyktingkrisen är mer Rut och sänkta löner, deklarerade Miljöpartiet i en debattartikel häromdagen. Alliansen jublar över sin nya bundis och socialdemokratin verkar ha tappat alla kompasser. Höjda skatter är en osynlig icke-fråga och istället måste vi skära på bistånd och välfärd. Så lyder regeringens recept. Sverigedemokraterna höstmyser och kan plocka poänger på att vi istället borde hjälpa folk på plats och att vården hotas.

Det skulle ju förvisso gå att argumentera för vissa sparbehov. Vi kanske skulle spara in lite på höginkomsttagare? Eller på klimatskadliga branscher? Nej nej, vi tar ... funktionshindrade! Upprepade gånger har Magdalena Andersson nu lyft assistansersättningens kostnader som ett budgetbekymmer som ska ställas mot flyktingmottagandet. Det är inte ett uttryck för en plötslig desperation utan något som har legat på lut under hela året, långt innan vi fick en flyktingkris att skylla på. Som vanligt hakar högerskribenter på. Särskilt Expressens ledarsida verkar avsky assistansreformen och tar varje tillfälle att framställa den som en lyxinsats präglad av bluff och mygel. ”Assistansersättningen är en gökunge i budgeten. Där finns säkert mer att ta”, var K-G Bergströms reaktion. Man baxnar.

Det är väl i själva verket alldeles utmärkt om vi lägger mer resurser på att människor med funktionshinder kan leva fullvärdiga liv istället för att lämpa över ansvaret på anhöriga eller låsa in människor på institutioner. Fantastiskt väl spenderade pengar. Jämför med ränteavdraget, detta bisarra rikemansbidrag, som kostar ungefär lika mycket. Här kan vi prata om skenande kostnader, och det till något helt onyttigt.

Vad som är onyttigt verkar emellertid inte bekomma någon. Flyktingdebatten präglas av arbetslinjens idioti. Människor ska sättas i arbete för arbetets skull oavsett uppgifternas samhällsnytta. Utgångspunkten borde naturligtvis vara den motsatta. Vad behöver samhället? Inte är det blankare kakel i Danderyd i alla fall.

Vänstern, i bred bemärkelse, borde lära sig av högern. Låt oss skapa vår egen chockdoktrin. Tänk vad lämpligt att det kommer massa vuxen arbetskraft till Sverige precis när vi är i ett akut behov av en radikal grön omställning. En del i en rättvis klimatomställning är att satsa på välfärd och kultur. Bortsett från alla självklara fördelar är det nämligen bra ur klimatperspektiv att fördela resurser från utsläppsintensiv produktion till offentlig konsumtion och kulturverksamhet. Barn som spelar teater är till exempel mycket bättre än flygplan. Assistansersättning och andra insatser till stöd för funktionshindrade är också bra exempel. För att inte tala om den utarmade socialtjänsten. Arbetsintensiv, utsläppssnål och livsviktig verksamhet – satsa mer säger det rödgröna krispaket.

Vi behöver dessutom bygga ut den kollektiva infrastrukturen, vi behöver bygga bostäder och energirenovera befintliga, vi behöver ställa om jordbruket och utveckla förnyelsebar energi. PUH vad mycket det är att göra och bråttom är det. Grymt bra att vi blir fler som kan hjälpas åt. Låt oss låna, höja skatterna och smacka igång!