Den likgiltighet och de axelryckningar jag alltmer reagerar med när det gäller de som nu skjuts ihjäl, skrämmer mig. Vad har jag blivit för människa?

Men det verkar samtidigt också som att de ständiga larmrapporterna om neddragningar i vården, skolan och omsorgen och de stora underskott i kommuner och regioner som väntar, också passerar utan några större protester.

Ändå kan vi vara helt säkra på följande: Att kommande nedskärningar i den offentliga sektorn, i synnerhet skolan, bokstavligen göder nyrekryteringarna till gängen. Det hänger ihop. Varenda unge som är i farozonen för att bli gängkriminell kommer dessutom att kosta hela samhället i såväl lidande som reda pengar. 

En ekonom har beräknat den genomsnittliga samhällskostnaden för en gängkriminell som är verksam i 15 års tid till hela 23 miljoner kronor. Det säger sig självt att de där 23 miljonerna istället borde investeras omgående i skola och sociala omsorger. Och ta summan 23 miljoner och multiplicera med några tusen kriminella så talar vi om enorma belopp. 

Då har jag inte ens försökt föreställa mig den oberäkningsbara kostnaden i humanitet när både likgiltigheten och repressionen tilltar.

Idag presenteras höstbudgeten för svenska folket och även om jag naturligtvis ännu inte läst den så är huvuddragen redan kända. Och om det är något som står fullständigt klart är det att vi har en regering som definitivt inte sätter de långsiktiga behoven i främsta rummet. Summorna som går till kommuner och regioner är löjligt små i relation till de behov som finns. 

I klartext betyder det att denna regering faktiskt inte gör något på allvar åt de pågående skjutningarna, utöver hårdare straff och mer övervakning. Jag tror att sådan repression i nuläget ofta är nödvändig, det är inte det. Men ingen övervakning och inga höga straff i världen når roten till problemet: Underinvesteringar i alla de livsviktiga sektorer som kan komma åt nyrekryteringen. Skola, förskola, fritidsverksamhet, socialtjänst kommer att gå ännu mer på knäna, samtidigt som fler föräldrar i utsatta områden riskerar att stå utan arbete framöver när sämre tider väntar.

Vi har helt enkelt skaffat oss ett samhälle som inte längre förmår planera för framtiden. Varken när det gäller sociala frågor eller klimat. Och vem säger på allvar emot? Socialdemokraterna är å sin sida rättså nöjda för att det går bra i mätningarna, men partiet klarar inte att formulera det som skulle behövas: Ett massivt efterkrigsprogram för att häva de värsta effekterna av den nyliberalisering av samhället som pågått i årtionden. Och högerregeringen befinner sig givetvis ännu längre in i den nu-fixerade ekonomistiska labyrinten. Den krymper inte heller bara framtidsperspektiven. Den krymper ner omvärldsanalysen och inriktar sig enbart på Europa. 

I lördags hörde jag bistånds- och utrikeshandelsministern Johan Forssell (M) i P1:s lördagsintervjun förvandla frågan om bistånd till en fråga om handel. Och eftersom de allra fattigaste länderna inte har mycket exportmöjligheter att erbjuda Sverige, betyder de inte längre mycket.

Sverige går in i en lågkonjunktur, kanske av den värre sorten, men de makter som skulle kunna mildra den gör nästan ingenting. Och när jag skriver makter avser jag inte bara statsministern och hans regering. Det är lika mycket Riksbanken jag åsyftar. I Riksbanken sitter ett antal ledamöter vars enda uppgift just nu är att genom räntehöjningar dämpa aktiviteten i ekonomin för att få ner inflationen. I klartext betyder det att de önskar sig en lågkonjunktur och i ännu mer klartext utgör riksbanken en makt som väljarna har extremt litet inflytande över.

Man skulle kunna tro att det är jag, eller någon annan ilsken socialist, som skrivit följande i detta citat: 

”Vi är en demokrati där vi röstar bort politikerna när de inte gör det vi önskar. Men svenska folket har ingen som helst möjlighet att påverka centralbankens agerande. Och de har tagit sig stora friheter som även fått fördelningspolitiska effekter.”

Det är inte mina ord. Det är Nordeas chefsekonom, Annika Winsth, som säger detta.

En riksbank som fördjupar den ekonomiska krisen och en högerregering som inte vågar motverka den. Där står vi i detta land. 

Den budget som läggs fram idag är beviset på att förmågan att planera för framtiden är bortopererad. Det pågår i praktiken skottlossning mot samhället både på Finansdepartementet och Riksbanken.