Ledare: En bra stadsplanering minskar social utsatthet

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Umeå kommun har länge jobbat medvetet med stadsplanering ur ett socialt perspektiv. När Umeåpolisen kommenterar kartläggningen menar de att en stor del av resultatet beror på att Umeå har en blandad bebyggelse i alla områden, med både villor och hyresrätter. En annan faktor är att socialtjänsten medvetet har placerat sina lägenheter utspridda i olika områden, så att utsatta personer inte hamnar på en koncentrerad plats.

 Dessa faktorer är direkta insatser för att bekämpa hur orättvisa samhällsstrukturer tränger sig in i olika delar av samhället. Man har alltså omsatt en förståelse för hur ekonomisk ojämlikhet skapar segregation till praktik, och aktivt försökt att styra utvecklingen. Med andra ord har man inte överlåtit till marknaden, storleken på plånboken eller slumpen att avgöra vem som ska bo i vilken stadsdel.

I stadsplaneringen har även arbetsmarknaden involverats. Utgångspunkten har varit att det i alla stadsdelar ska finnas liknande möjligheter att arbeta – detta för att skillnaderna i arbetslöshet inte ska skilja sig avsevärt mellan olika områden i staden. Genom samverkan med näringsliv och olika delar av kommunens förvaltning har man alltså planerat för att tillgången på arbetstillfällen ska vara mer jämnt fördelad.

Men det är inte bara minskad segregation på bostadsmarknaden och möjligheten att arbeta i olika delar av staden som har avgjort Umeås placering i kartläggningen. En annan faktor som visar sig väga tungt är folkhälsoperspektivet. Och när det kommer till folkhälsa visar sig Umeås stora och aktiva föreningsliv vara avgörande. När politiken ser vikten av ett aktivt föreningsliv, och avsätter ekonomiska medel för det, så gör man också en medveten insats för folkhälsan. Dessutom har man kunnat se hur en god folkhälsa bidrar till den sociala hållbarheten.

När politiken har en analys av att samhället i sig riskerar att upprätthålla strukturer som skapar social utsatthet och segregation, gör man det också möjligt att angripa de problem som samhället skapar – något som nu verkar ha gett ett visst resultat i kommunen. Däremot kvarstår problem och dessa måste vi ta på allvar. Men kanske är Umeå inne på rätt spår.

Samhällsproblem uppstår inte ur ett vakuum och försvinner således inte heller utan insatser. Umeå måste ta dessa frågor på allvar, särskilt eftersom staden fortsätter att växa hela tiden. Men vi har också ett ansvar att lyfta de insatser som redan görs. Om Umeå i framtiden ska vara en socialt hållbar stad måste det arbete som har påbörjats både fortsätta och utvecklas.