”Men är det inte lite riskabelt att låna flera miljoner?”
Hyresgästen tvekar i dörröppningen. Grannen verkar visserligen väldigt entusiastisk, men...
”Oh nej! Du vet, man behöver aldrig betala tillbaka lånet! Det räcker med att betala ränta! Och nu är räntan så låg att det blir praktiskt taget gratis! Får jag komma in så ska jag visa dig en kalkyl på hur mycket vi skulle kunna spara…"
Aah, högkonjunkturernas inneboende arrogans! Man tror alltid att de ska vara för evigt. Så går människan igenom århundraden av kriser, krig och naturkatastofer, för att ständigt bländas av de lugna tiderna: Här kan det väl inte bli krig? Här kan det aldrig bli kris? Ett vulkanutbrott, nej det känns långt borta, vi bygger huset här!
Men så i torsdags gjorde riksbanken äntligen slut på den historiskt exceptionella perioden med minusränta. Och nu ser situationen med ens mycket annorlunda ut. För två år sedan infördes amorteringskrav, så detta med att man "aldrig skulle betala tillbaka" stämmer inte heller, och om detta är en tendens kan räntenivåerna vara mycket högre om bara några år.
Bolånebubblan kanske inte spricker som vissa befarat, men luften pyser ur den. Riksbankens beslut innebär att bankerna naturligtvis kommer att följa efter och höja räntorna. För de 48 procent av befolkningen som har ett bolån blir det därmed en avsevärt högre del av lönen som kommer att gå till att bo. Det betyder mindre pengar till annan konsumtion. När 48 procent samtidigt slutar att köpa slår det hårt mot alla de företag som inte är banker – det vill säga hela resten av ekonomin. Att detta sker samtidigt som ekonomin är på väg att sakta in, enligt Riksbanken, och arbetslösheten verkar vara på väg upp, kan få allvarliga konsekvenser. Lägg till att höjd ränta är ett incitament för sparande, vilket också betyder färre inköp.
Säg att du bor i en lägenhet som du köpt vid ombildning i tro att det är en säker investering, "bopriserna går alltid upp" som alla säger. Om räntan då höjs samtidigt som du blir arbetslös kan ekvationen bli omöjlig att få ihop. "Jag säljer och flyttar till något mindre”, tänker du då. Men i och med att räntan höjts, blir boendekostnaderna högre för nästa köpare. Den kommer inte att vilja betala det pris som du betalade då det rådde minusränta och inga amorteringskrav. Alltså kanske du får ut mindre pengar än ditt lån till banken. En grupp människor kommer således dra på sig skulder de aldrig kan betala tillbaka. 400 000 personer i Sverige är redan idag överskuldsatta – en stressig situation som lätt kan leda in i depression, spelmissbruk och allmän ohälsa. (Överskuldsatta har 35 procent lägre hälsovärden än normalbefolkningen enligt en studie av Anna Lindström vid Lunds Universitet.) Och kan många människor inte betala tillbaka – ja, då har vi en situation som i USA 2008.
Samtidigt fanns det inget annat alternativ än att höja räntan. En fortsatt minusränta skulle ha lett till att bostadspriserna ökade i all evighet, och när kraschen sedan kom skulle den få ännu allvarligare konsekvenser. Det är detta som är dilemmat Sverige har byggt in i bostadspolitiken, och som konflikten mellan Riksbanken och Finansinspektionen består av: Riksbanken har velat bromsa in, Finansinspektionen menar att själva inbromsandet skapar problem. Båda har rätt – och just därför är det så vanskligt att göra våra hem till en kapitalistisk handelsvara.
Det ligger i kapitalismens cykliska natur att expandera och expandera för att sedan hamna i kris, förstöra värden och börja om på nytt. Det kan ske i fysisk form, som när krig ödelägger en stad för att sedan bygga upp den igen, eller i finansiell form, som när en börskrasch raderar ut värden på miljarder dollar.
Problemet är att länder som Sverige sedan början på 90-talet lagt över den risken från stat till löntagare. När Sverige införde sparpolitik, drog in på offentlig sektor, sålde ut gemensamt ägda företag och slutade låna – varifrån skulle tillväxten komma? Tillväxt är som bekant lånedriven. Jo, det blev privatpersoner som fick låna istället och ta risken. Våra goda statsfinanser hänger därför ihop med vår gigantiska privata skuldbörda. De värden som kommer att förstöras i en kommande kris är därför löntagarnas egna – och en löntagare har inte möjlighet att sälja obligationer i sig själv som en stat har.
När man lägger ut bostäder på marknaden skapar man profit åt bankerna, vinst också för de som hade tur att köpa tidigt och sitta på ett "attraktivt läge" men en stor ekonomisk risk för de som kommer in sist eller riskerar arbetslöshet. Ett lån på flera miljoner är trots allt ett lån på flera miljoner, hur det än marknadsförs, medan en hyresrätt innebär varken vinst eller risk.
En ansvarsfull stat bör inte tvinga invånarna att ta så stora ekonomiska risker enbart för att bo. Vi bör inte födas in i en karusell som är farlig för våra psyken och där vi måste välja att spä på konsumtionen och förstöra klimatet, eller spara in på konsumtionen och hamna i en ekonomisk kris. Därför bör en kommission tillsättas som kan skissa på en möjlig utväg ur den här bostadssituationen innan det är för sent.
