Det brukar sägas att barn inte gör som föräldrar säger utan som föräldrarna gör. Det är nog sant men ännu viktigare att komma ihåg är att barn gör även som andra medmänniskor gör. Oavsett vilka regler eller beteendemönster vi följer i hemmet så kommer att barn påverkas av kompisar, pedagoger, barnprogram, grannar med mer. I och med det blir det väldigt viktigt vad vi säger. Att vi pratar om allt som barnen upplever, och svarar på alla frågor mötena med andra människor väcker.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Uppfostran sker inte automatiskt, det är som alla föräldrar vet något som kräver tålamod, mental styrka och planering. Ett trotsutbrott i mataffären kan bryta ned vem som helst men att förbereda våra barn för ett liv som vuxen är mer än fajterna om godis eller klädval. Barn växer inte upp och behandlar andra lika och förstår vikten av jämlikhet och jämställdhet utan att vi pratar med dem om och om igen kring dessa frågor. Ingen tror att matematik, fysik och geografi kommer medfött, barnen får träna och klura i flera år på ämnena. På samma sätt behöver vi fundera och klura på vilka värderingar vi har och träna på hur vi praktiskt lever efter dessa. Vuxna och föräldrar har skyldighet att hjälpa våra barn att bli empatiska, snälla, trevliga människor. Vi kan inte begära att de ska komma på allt detta ensamma.
Varje gång vi hör "Tjejer kan inte göra si" eller "Killar kan inte göra så", måste vi ta snacket om jämställdhet och ifrågasätta vad de tankarna kommer från. Varför skulle inte hen kunna göra så? Vad skulle skillnaden mellan killar och tjejer egentligen vara? Låta barnen tänka efter och förhoppningsvis komma fram till att tjejer och killar visst kan göra och leka med samma saker.
När barnen berättar att någon i skolan har sagt att vissa barn är viktigare, bättre, häftigare än andra, eller när frågor om vem man får och inte får bli kär i dyker upp så får vi ta oss tiden att diskutera jämlikhet och allas lika värde. Problematisera varför någon skulle säga så? Hur skulle det kännas om någon sade så om barnet själv eller om dess syskon eller förälder? Och visst kan man bli kär i vem som helst! Om vi undviker frågorna och ignorerar barnens nyfikenhet kommer dessa tankar finnas med i deras vardag, ligga och gro som frågetecken. Samtalen tar aldrig slut, olika åldrar kräver olika samtal om olika ämnen men vi får aldrig svika barnen genom att inte prata om människosyn och empati. Vi får aldrig bli tysta för då kommer barnen söka svar och diskussioner någon annanstans, utanför vår insyn och vetskap.
Jag som förälder vill att mina barn växer upp och bidrar till att samhället blir mer vänligt, öppet och inkluderande. Jag vill att de ska få vänner och bete sig som bra kompisar tillsammans med dem. Det är inte lätt att vara förälder och självklart finns det inte någon som klarar av varje trotsanfall och varje moraliskt problem felfritt men om vi tar de tillfällen vi har till att prata med barnen så ofta vi kan så kommer vi att lära av deras nyfikenhet och tankar. För barn älskar rättvisa och i deras ögon är alla barn kompisar tills någon får dem på andra tankar. Troligtvis så lär vi vuxna oss lika mycket som barnen av samtalen, det vore fint om vi såg varje medmänniska som en blivande kompis.
