Det är 2012, augusti, första dagen av Emma Sulkowicz andra år på Columbia-universitet i New York. Nu skulle det verkligen börja. Livet. Hon var antagen till ett eftertraktat lärosäte, hade alla chanser att studera konst med lärare som känner igen talang när de ser den, som vet hur de ska slipa diamanter. Emma Sulkowicz hade klarat av de inledande terminerna. Lärt sig hitta bland de tunga stenhusen från 1800-talet som spiller ut över sex kvarter. Träffat vänner. Kort sagt, hittat sin plats som en av de runt 30 000 högpresterande eleverna på Ivy league-universitetet. Hon var lycklig.

Men den första dagen av hennes andra år blev hon våldtagen, i sitt korridorsrum. Något tog slut där. Något annat började – en protesthandling som kom att sprida sig till andra amerikanska universitet, in i den politiska debatten, genom den mur av tystnad som omger sexuella övergrepp. Och mer generellt: en protest mot sexism – som manliga studenter utsätter kvinnliga studenter för.

Hon skämdes. Emma Sulkowicz förmådde inte berätta – ens för sina föräldrar – att hon blivit våldtagen av en manlig student som hon tidigare haft frivilligt sex med vid flera tillfällen. Men efter att ha mött ytterligare två kvinnor som uppgav att de utsatts för övergrepp av samme person, anmälde hon till universitetet.

Sju månader senare förhördes hon inför en panel som krävde detaljerade svar om våldtäkten, om förloppet, om sexuella positioner. ”De envisades med att fråga hur det var fysiskt möjligt att bli våldtagen analt”, har Emma Sulkowicz sagt i intervjuer.

Den misstänkte studenten friades. Beslutet stod fast även när Emma Sulkowicz överklagade.

Det här är knappast ett exceptionellt händelseförlopp när en kvinna söker rättvisa efter att ha blivit våldtagen. Ord står mot ord. Om fysiska bevis helt saknas, eller om dessa inte är obestridliga, blir det mycket sällan åtal.

Emma Sulkowicz visste det. Men hon vägrade acceptera att hon under resten av sin tid på Columbia skulle tvingas röra sig i samma område som den student hon anmält, att universitetsledningen kommit fram till att det var en rimlig lösning. Hon visste att hon juridiskt hade uttömt sina möjligheter. Hon visste att mannen – förövaren, enligt henne – inte riskerade några repressalier. Vad göra?

I fjol återkom då 22-åriga konststudenten Emma Sulkowicz med sitt svar. Ett slags performance, som fick New York Times kulturskribenter att vallfärda till hennes ateljé och tala om ”kulmination av två års smärta, förnedring och rättfärdig vrede”.

Det hon gjorde var att alltid bära omkring en madrass. Till lektioner, till kaféer, till bokaffären. Just en sådan madrass som hon haft i sin egen säng den där natten. Emma Sulkowicz skämdes inte längre. Hon tvingade undan all kvävande tystnadskultur. Hon hade inget annat val.

”Varje dag är jag rädd för att lämna mitt rum. Bara att se människor som liknar min förövare skrämmer mig”, sa Emma Sulkowicz.

Alla som såg henne med madrassen visste vad den symboliserade. Hon svor att fortsätta tills mannen – som hon anmälde – hade lämnat universitetet, genom att stängas av eller ta sin examen.

Men hon bar sällan den tunga madrassen ensam. Hennes vänner hjälpte till, sedan även främlingar. Protesten berörde många på andra universitet där det ordnades stödaktioner. USA debatterade våldtäkt i universitetsmiljö. Emma Sulkowicz hade bidragit starkt till det.

Hon hamnade på omslaget till New York magazine, med rubriken: ”A very different kind of sexual revolution on campus”. Men hon utmålades parallellt som en falsk, illvillig hysterika av medier som bland annat publicerade sms-trafiken mellan henne och den manlige studenten.

2015, en sommarvarm tisdag i maj. Emma Sulkowicz tog äntligen examen, iklädd den traditionella ljusblå kappan och fyrkantiga hatten. Ja, hon hade med sig madrassen. Trots att Columbia bara kort tidigare antagit en regel om att studenter inte skulle få ”störa” ceremonin med ”stora objekt” som kunde göra andra ”obekväma”. Hon hade den ändå med sig.

Blev övriga studenter, lärare och inbjudna familjemedlemmar obekväma? Kändes det olustigt för dem att konfronteras med madrassen, och via den med en ung kvinnas upplevelse av våldtäkt och av det andra övergrepp som alldeles för ofta väntar den som inte stilla tiger om vad den råkat ut för?

Eventuellt.

Helt säkert var det enormt påfrestande för mannen som hon anmälde, mannen som friades, mannen som påtalat att han faktiskt är feminist, mannen som kallat hennes madrass för ”mobbning” och ”smärtsam attack”, mannen som hon tvingats möta dag efter dag.

Han tog sin examen samtidigt som Emma Sulkowicz. Han kunde följa hur hon släpade madrassen ända upp på scenen. Det var sista gången för henne. Han kommer aldrig att glömma det.