I våras berättade en äldre kvinna, som då kallades för Vera, i Upsala Nya Tidning om att hon blivit våldtagen av hemtjänsten, av en man som hon larmat kommunen om efter att han blottat sig och köpt glidmedel och varit olämpligt och obehagligt närgången. Han kallade henne älskling. Han försökte pussa henne på munnen. 

Här kunde kommunen ha satt stopp. Men han fick jobba kvar. Och han fick fortsätta komma hem till henne. 

Så blev hon våldtagen, säger hon.

Nu väljer kvinnan att framträda med sitt namn och med bilder. Hon heter Elsa och är 84 år gammal. Ingen mer anonymitet. Hon är djupt kränkt, men också förbannad, för kommunen har följt upp sin på alla sätt inkompetenta och respektlösa passivitet med att behandla henne inte som offer utan som vore hon ett störande moment. Elsa har inte ens fått veta om kommunen tänker ta kostnaden för den psykolog hon nu måste gå till och vars räkningar gräver djupa hål i hennes lilla pension. 

”Det känns viktigt att visa att det här har hänt en människa”, säger Elsa till Upsala Nya Tidning.

Ja, en människa. Och en kvinna. 

Som nu står inför en byråkrati som saknar empati, som faktiskt snarare beter sig som en ursäktande, ansvarslös förlängning av den man hon pekat ut som förövare (han satt under en tid anhållen men utredningen lades ner i brist på bevis). 

Det är riktigt vidrigt. 

Elsa får inte ens se kommunens egen utredning. Kommunen har valt att inte höra hennes version för denna utredning. En ensam biståndshandläggare tycks vara kapabel att möta Elsa på ett normalt och värdigt sätt, medan andra gömmer sig, bokstavligen, som att slänga på luren när Elsa ringde för att försöka få garantier för att den sexuellt gränslöse mannen aldrig skulle komma hem till henne igen.

Idag är hennes trygghet raserad:

”Jag vaknar varje natt av att jag tycker jag hör någon i dörren. Då måste jag gå upp och känna efter så att dörren är låst och sedan gå runt i lägenheten och titta så att ingen gömmer sig någonstans”, säger hon till tidningen.

Det är smärtsamt att bara läsa artikeln. Elsas barnbarn Mimmi tvingades stanna sin bil mitt på vägen och kräkas när hon fick höra att mormor blivit våldtagen. Jag förstår henne. Jag har själv haft föräldrar i Uppsalas hemtjänst, beroende av de personer som kommunen anställer, och för just min familj har alla dessa varit underbara och gett så mycket av både omsorg och mellanmänsklig värme, men jag vet hur skört det där kontraktet är, hur det förutsätter absolut förtroende.

Kommunen har vidtagit åtgärder. Men för sent. Det här har drabbat Elsa men samtidigt alla som har eller kommer att behöva hemtjänst i Uppsala. Trygghet blir oro. 

Ska en kvinna inte ens kunna vara säker när hon är 84 år? Ska risken för att utsättas för mäns övergrepp aldrig upphöra?

Sedan, en annan sak, många skriver nu i sociala medier att Elsa är en hjälte, och jag förstår det också, för hennes mod är påfallande. Men jag känner framför allt en stor sorg. 

Ska en kvinna inte ens kunna vara säker när hon är 84 år? 

Ska risken för att utsättas för mäns övergrepp aldrig upphöra?

”Kanske kan jag gå före och ta på mig andra kvinnors skam så att de också vågar berätta”, säger Elsa.

Jag tror att hennes beslut att vittna har enormt betydelse. Det påminner mig om Gisèle Pélicot, som valde bort sin juridiska möjlighet till anonymitet för att öppet visa hela Frankrike vem hon är, vem som i ett mångårigt äktenskap blivit drogad av sin make och systematiskt utbjuden till fler än 50 främmande våldtäktsmän.

”Hon menar att det är dags att skammen byter planhalva”, säger hennes advokat.

Gisèle är en hjälte. Elsa är en hjälte.

Men att det krävs av dem är förödande, ett kollektivt misslyckande.