Citatet är från Elin Wägners bok ”Väckarklocka” som kom ut 1941. Det tragikomiska är att citatet är än mer aktuellt idag. Människan har verkligen blivit slav under det ekonomiska system som råder. Systemet är beroende av evig tillväxt. Tillväxten får till och med vara lånebaserad och hushållens skuldbördan öka bara systemet hålls under armarna. När nu coronatiden kan medföra att BNP per capita sjunker till samma nivåer som rådde 2010 – eller kanske rent av 2005 – så hotar fattigdom, utslagning och kris. Trots att vi knappast var fattiga eller levde i kris 2010 eller ens 2005. Det borde få de flesta att fundera över vad det är för system och tankefigur vi är fångar i. Få allt fler att inse att systemet inte vill oss inte väl utan gjort oss till kuggar vars uppdrag det är att hålla det under armarna.

Vi är onekligen, som Wägner påpekade, slavar under vårt eget system. Den globaliserade kapitalismen har inte bara varit alltför kreativ för planetens och samhällets bästa utan till och med för sitt eget bästa. Borde inte det föranleda en och annan tanke även hos liberaler? Borde de åtminstone inte lämna marknadsliberalismens bisarra tankevärld för ett ärofyllt ta steg tillbaka till den mer anständiga socialliberalismen? Nej, tydligen inte. I vart fall inte i Sverige, privatiseringarnas paradis där den jourhavande politiska maktapparaten anser att skolor, vård och omsorg inte skulle fungera utan att pengar slussades från verksamheterna till ägarnas fickor. Och ju fler timanställda, ju fler i prekariatet, desto mer strömmar det. Det är lika bisarrt som förfärligt.

Wägner skrev i ”Väckarklocka”:

“En historiekunskap som domineras av föreställningen om striden som tillvaron grundprincip och styrkan som den utslagsgivande faktorn är katastrofal. Symbolspråket är hämtat från krigarens värld. Hela tillvaron är ett ofantligt slagfält.”

Hennes ord är tragikomiskt aktuella i en tid när marknadsliberalismens principer stryper allt vad medborgarperspektiv heter, i en tid när det sägs vara effektivt och rationellt med timvikarier, prekariat och ökad ojämlikhet.

För närmare 20 år sedan började jag föreläsa om Wägner. ”Väckarklocka” hade långt dessförinnan förändrat hela mitt liv. Hennes raseri mot härskarideologin – mannen som härskar över kvinnan, den vite som härskar över den svarte, människan som härskar över naturen – hade brutit sig in i både mitt hjärta och min hjärna. Därför var det naturligt att inleda varje kapitel i min nya bok, ”Vad ska vi ha samhället till?”, med ett citat från hennes böcker, artiklar, brev eller arbetsböcker. Hennes tankar byggde en hållbar ideologisk väv där målet inte “bara” var fred på jorden utan också fred med jorden och fred med oss själva. Och det är just precis det vi borde sträva efter.

I ett brev 1936 skrev Wägner: “En generation står inför uppgiften att befria mänskligheten från följderna av alla dess misstag.” Det gäller mer än någonsin idag. Bristvaran framför andra i det sentida tillväxtsamhället tycks vara eftertanke och tid att summera var vi står. Vi tycks inte ha råd med långa tankar. Vi lever ju med kortsiktighetens förbannelse som ett ok över våra tankar. Vilket riskerar att leda till förödande konsekvenser när jakten på snabb återgång till det “normala” efter corona tar fart. Det måste få finnas finnas tid för visioner som bryter mot det invanda. Ideal som tillväxt, arbetslinje och krigskultur måste ersättas med balans, livslinje och fredskultur. Vi behöver ta några ärofyllda steg tillbaka för att därifrån åter gå framåt.

Frågorna som bör ställas är:

Vad ska vi ha samhället till?

Vad ska vi ha våra liv till?