BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Andra ringer och mejlar, frågar förtvivlat vad de ska ta sig till. Depressioner, familjeterapi, ett engagemang som gått från glöd till utbrändhet. Och inte minst uppstår förtvivlan hos de barn och deras nyvunna svenska anhöriga som upplever att rättsprocessen är närmast vansinnig.
Belackarna talar om naivitet, att det inte går att öppna gränserna och att Sverige inte kan ta hela ansvaret – men det är inte det som förespråkas. I första hand talar vi inte ens om dem som nekas tillträde till vårt hörn av världen, vi talar om dem som redan är här. Det så kallade andrummet torde ha uppstått sedan hjärtan och gränser stängts.
I början av december publicerade vi ett unikt reportage där vi fick följa med Javid Temori när han åldersbestämdes – igen! Han har hunnit skrivas upp i ålder och ner igen, allt innan de undersökningar ETC Göteborg följde med på. Därtill är metoderna för åldersbestämning i sig hårt kritiserade av fackmän.
Som vår ledarskribent Gert Gelotte klokt konstaterade den 15 december så är papperslösa en blandad grupp som inte kommer att upphöra. Om man vill undvika ett skugg-samhälle med i praktiken rättslösa människor som jobbar svart är återkommande amnestier nödvändiga.
Det gäller inte minst så länge utredningssituationen ser ut som den gör även för dessa unga människor som kan komma att sälla sig till de gömda.
På debattplats undrade 80-åriga Margareta Söderberg nyligen ”Vart är ett samhälle på väg när de folkvalda agerar på tvärs mot den goda viljan hos så stor del av befolkningen?”.
Det råder inte konsensus bland hela befolkningen, men till denna dag har jag inte träffat en enda lärare, socialarbetare eller boendepersonal som inte ställer sig på ungdomarnas sida. De ser vad som händer. De känner de 16-åringar som plötsligt är 19 och slits ur klasser och familjehem. De möter unga som driver omkring på stan då den inrutade tillvaro de lyckats landa i ryckts undan. De ser hur unga blir deprimerade, självmordsbenägna och hur betygen rasar för dem som är kvar i skolan. De ifrågasätter varför även den som är 18, 19 eller 25 förväntas ha en framtid på den plats de flytt ifrån.
Den som förhåller sig skeptiskt till de empatiska argumenten för att hjälpa denna grupp kan åtminstone relatera till att en rättvis prövning är ett minimum för att skicka ut någon ur landet.
Och i väntan på att systemet ska kalibrera sig till en sund nivå har en stor mängd privatpersoner upplåtit sina hem, tröstat, uppfostrat och älskat de ensamma barnen.
Vi är många som under lång tid skrivit om motstridiga regelverk, skandalöst dåliga utredningar om livsavgörande beslut och om hur unga förväntas skickas tillbaka till ett land som de aldrig bott i. Ett land som svenska UD sedan 2006 avråder från resor till.
En av de frivilliga som vi rapporterat om vid flera tillfällen är Jan Mannheimer.
– Det finns ingen rättsäkerhet i att skriva upp alla – Migrationsverket löser ju att de blir barnarbetare. Vad händer om de är 14–15 år och vi ska ha ut dem i arbete? Det är så sjukt allti-hopa så jag förstår inte. När jag vaknar på morgonen är det första tanken, att ”Hur fan ska vi lösa detta?”. Det är förtäckta dödsstraff att skicka dem till Afghanistan.
Det är en åsikt han delar med många andra. Strax innan jul publicerade brittiska The Guard-ian ett reportage om situationen för unga afghanska pojkar i Floda och Göteborg.
Hazariska Moji citeras i det avslutande stycket:
”Moji säger ’Den svenska regeringen är inte annorlunda än talibanerna. Talibanerna dödar oss. Sverige skickar oss för att bli dödade.’
UNHCR går ännu längre: om säkra länder vägrar välkomna dem och erbjuda hjälp, ’är det jämställt med att döma dem till döden’ konstaterar de.”
Än finns det många som kämpar, bråkar, argumenterar och inte minst hjälper så mycket de kan. Kanske kan det tyckas märkligt att fokusera på aktivister och engagerade svenskar istället för på själva barnen, men det har gått två år sedan den där turbulenta hösten när hela Sverige skramlade och orken tryter. Det innebär allt för ungdomarna. Det är en hotande spricka i tryggheten också för deras extraföräldrar med familjer. Trögheten i processen har slitit ut samhällsmedborgare som systemet förlitar sig på. Det är inget annat än en skam.
