Över 60 människor uppges hittills ha omkommit. Landets premiärminister talar om en mänsklig tragedi på nivåer man inte tidigare skådat medan miljöaktivister kritiserar myndigheterna för bristfällig skogsförvaltning.

I svenska medier har det vad jag sett inte nämnts särskilt mycket om det varmare klimat som finns i bakgrunden till de skogsbränder som tenderar att oftare dra över Sydeuropa och inte minst den iberiska halvön. Överhuvudtaget är det påfallande hur överdrivet försiktiga och återhållsamma medierna ofta är det gäller sambandet mellan olika naturkatastrofer och den globala uppvärmningen. Men förra året brann över 100 000 hektar skog i Portugal. Varje enskild brand har naturligtvis inte sitt upphov i klimatförändringar – i naturligt tillstånd har skog alltid brunnit, det ingår i naturens kretslopp. 

Bränder förnyar markerna. Men brandsäsongen har på många håll i världen på några årtionden förlängts med flera månader och det har med den globala uppvärmningen att göra och ibland också med ett exploaterande skogsbruk. Den stora branden i Kanada förra året var ett exempel på vad som allt oftare inträffar. I USA, särskilt i västra USA, är stora skogsbränder fem gånger vanligare nu än på 70-talet.

Naturen gör inga inlägg i debatten men i mitt medvetande är det som om elden vill berätta om en planet som överexploateras. Jag är övertygad om att väldigt många människor faktiskt ser det just så: att naturen vill tala om något för oss. Med stora ögon stirrar vi tyst på lågorna som visas i nyhetsflödet.

För några veckor sedan antändes ett höghus i Kensington i London. Rapporteringen från katastrofen fick nog oss alla att, klaustrofobiskt, rygga tillbaka: mardrömmen att sitta instängd högt över marken i en lägenhet och se lågorna leta sig in under springan till ytterdörren fyller oss med fasa. Denna fruktansvärda tragedi blev mycket snabbt något mer än enbart en tragedi eller en katastrof. Branden i Grenfell Tower i västra London vittnade om de sociala klyftorna i Storbritannien. Troligen ligger byggfusk och försök att få ner kostnaderna för en renovering bakom denna dödliga sociala katastrof. Hyresgästerna i 27-våningshusets 120 lägenheter hörde till de fattigare i London, flyktingar och låginkomsttagare med olika etniska förtecken.

Nästan omedelbart blev branden en politisk fråga. Labourledaren Jeremy Corbyn har krävt att de överlevande skulle få husrum och bostad i de lyxlägenheter (spekulationsobjekt) som står tomma i det rika området. Insprängda i välbeställda medel- eller överklassområdena i London ligger här och var bostäder för låginkomsttagare – det som kallas social housing. 

Det är ett sätt, ett omdebatterat sätt, att försöka bryta den tilltagande segregationen. Men börjar man att bygga speciella bostäder för fattiga är risken alltid överhängande att kvalitén på byggena inte blir lika viktig. I Sverige byggde man barnrikehus innan den sociala bostadspolitik slog igenom som skulle garantera alla rätten till en bra bostad och idag är den sociala bostadspolitiken i princip död.

Branden i London berättade på det mest fasansfulla sätt om ett samhälle som alltmer blivit ett utpräglat klassamhälle. Ett enormt asklandskap kommer snart att breda ut sig i centrala Portugal. Och i London reser sig ett spöklikt, eldhärjat stålskelett. 

Elden berättar. 

Den berättar om vår tids ödesfrågor.

I slutändan är dessa två ödesfrågor – klimatet och jämlikheten – hårt sammantvinnade. Ökande inkomstklyftor speedar upp konsumtionshetsen. När de översta skikten kan konsumera mer sprider sig statusjakten nedåt genom samhället och klimatet och miljön är förlorarna. Och bland dem som är allra längst ner på den konsumistiska samhällsstegen tycks ibland det enda som återstår vara att sätta en bil i brand. Även då berättar elden.

Trenden tycks överallt vara denna: det blir fler och fler superrika och samtidigt fler och fler under fattigdomsgränsen. Samhället klyvs, som ett vedträ. Och vedträet börjar brinna.

Jag kommer inte ifrån den irrationella känslan av att elden och bränderna vill berätta för oss alla vad som sker på planeten och i samhället.