Sedan kommer professor John Hassler med ett förslag som är helt uppåt väggarna knasigt. Han får Sverigedemokraternas fascistoida smiskpolitik att nästan verka resonlig.
Den som följer Dagens ETC vet att Sverige har en förmögenhet på mer än 1 300 miljarder kronor som vi skulle kunna använda till att bromsa klimatkrisen. Men politikerna väljer att tvångsmässigt betala av en krympande statsskuld.
Hassler är frustrerad.
Men han har en idé: Sverige måste låna. Det kan göras till en fast tioårig ränta på minus 0,02 procent. Bra! Låna för att börja satsa tungt? Nej, han vill konstruera en global aktiefond. Mindre bra.
Lämpligt är att sälja obligationer värda runt 25 procent av BNP, fantiserar Hassler. Alltså långt mer än 1 000 miljarder kronor. Sedan ska vi tjäna 50 miljarder varje år.
Det är som om han anar att många kommer tycka att det är besynnerligt att frigöra 1 000 miljarder bara för att slänga dem på roulettbordet, när vi skulle kunna investera direkt i svensk infrastruktur.
”Orsaken är att pengarna för närvarande med stor sannolikhet skulle hamna i investeringsprojekt med låg samhällsekonomisk avkastning”, skriver Hassler i Svenska Dagbladet – utan att berätta hur han uppskattat denna sannolikhet eller vilka projekt han menar.
1 000 miljarder är nästan 100 gånger mer än liggande klimat- och miljöbudget. 50 miljarder är nästan fem gånger mer.
”Problemet är att vi ännu inte riktigt vet vad vi ska investera i. Mitt förslag gör att staten har gott om pengar att tillgå när vi vet vad vi ska lägga dem på.”
Sverige ska göra ingenting, annat än att spekulera så att ladorna fylls – eller töms, men Hasslers ”bedömning” är att hans äventyr ”inte skulle medföra påtagliga risker”.
Det här är den sämsta idén någonsin.
Hassler låter som om han försöker kränga en begagnad bil där ett tunt lager billig lack döljer den rostiga karossen. Han lovar 50 miljarder kronor varje år, lika säkert som att solen går upp på morgonen och ned på kvällen.
Var ska man ens börja…
Kanske i hur absurt det är att han vandrar genom universitetets korridorer, sökandes efter något att lägga pengarna på för att stabilisera klimatet.
Vind- och solkraft?
Elektrifiera vägar?
Infrastruktur och subventioner som ersätter fossila bilar?
Höghastighetståg?
Uppgraderad järnväg?
Nytt miljonprogram med energieffektiva bostäder?
Det finns hur mycket som helst. Om du inte ser potentialen är det uppenbart så att du redan har bestämt dig för något annat.
Nationalekonomer är för det mesta borgerliga varelser.
Stöpta i en disciplin vars golv, väggar och tak är borgerliga värderingar.
Hassler är minst lika frånvänd verkligheten som William Nordhaus, vars gärning i fjol belönades med ekonomipriset, ”för att ha integrerat klimatförändringar i långsiktig makroekonomisk analys”. Pampig motivering. Under den finns en nödutgång för den som helst väntar med omställning. Nordhaus utgår från att vi imorgon har starkare finansiella muskler jämfört med idag. Därför kan vi lika gärna lämna skitstormen till våra barn och barnbarn.
Nordhaus tror på evig tillväxt.
Hassler tror på börsen som ett ymnighetshorn.
Från det ska vi suga miljarder tills vi är så rika att vi kanske vill lägga en krona eller två på någon klimatrelaterad investering.
Hassler var ledamot av kommittén som belönade Nordhaus.
De ligger nära varandra, rakt under trädet som tenderar att fälla parodiskt identiska frukter.
Vad händer med aktiefonden när klimatkrisen leder till den djupaste, mest utdragna, eventuellt permanenta ekonomiska kris som mänskligheten har upplevt?
Vilken kapacitet har kommande generationer att rätta våra misstag när deras städer dränks av stigande hav?
Nationalekonomerna klarar inte klimatkrisen.
Hassler är vilse. Men även den som famlar omkring sig kan orsaka skada.
Dagens ETC har kritiserat SVT för att man samma dag som den stora skolstrejken publicerade en debattartikel som varnade för ”klimatpanik” som kan leda till ”drakoniska” åtgärder. Även om slutsatsen blev att en global koldioxidskatt borde införas, var anslaget nonchalant och skrämmande ouppdaterat.
Jag kallade undertecknarna för klimatförnekare.
Bland dem fanns Hassler.
Tidigare ordförande för Finanspolitiska rådet, tidigare rådgivare till finansdepartementet.
När du inte har svar kan du erkänna.
Eller så kan du låtsas, spela ut ditt register, slå den på fingrarna som du anser navigerar fel mellan ”positiv och normativ analys”.
Men vem kan tycka att det bästa just nu, mitt i krisen, är en svullen aktiefond på bekostnad av allt som skulle kunna göra skillnad?
Nationalekonomerna står nakna framför oss.