Jag menar att det borde vara en självklarhet att den som utreder klimatpolitiken borde ha åtminstone en fot i klimat- och miljöforskningen. Än mer borde det vara givet att just klimatministern ser till att det blir just så, förutsatt att det verkligen är klimatet hon är intresserad av. Men Klimatdepartementet sorterar som bekant under Näringsdepartementet. Det finns inte ens längre något Miljödepartement. 

Redan i inledningen till sin utredning om den svenska klimatstrategin slår ekonomen John Hassler fast att ”en ordnad omställning till global klimatneutralitet” inte bara är möjlig och önskvärd: ”Den behöver inte gå ut över ekonomisk tillväxt.” Att ens snudda vid tanken på att tillväxt i sig är något problematiskt är i Hasslers tankevärld fullständigt främmande. 

På den punkten ligger han förstås i linje med allt slags konsensustänkande och det kanske inte är så meningsfullt att klaga på det. För att hävda att tillväxt är något problematiskt i relation till ett jordklot med ändliga resurser, lär det krävas en naturvetare eller biolog. 

Ekonomen John Hassler har tidigare gjort sig känd för en hel del märkliga uttalanden när det kommer till klimatfrågor. När William Nordhaus fick Nobelpriset i ekonomi hade Hassler redan tidigare prisat pristagarens uppfattning att en global uppvärmning på fyra grader är optimal: ”Det är givetvis optimalt att tillåta en viss klimatskada så länge kolet och oljan har värde.” Det uttalandet har ibland förföljt honom, och med rätta. Och det var kanske därför som han på den presskonferens där hans utredning presenterades, menade att det finns för mycket bokstavstroende i klimatdebatten, vilket möjligen ska tolkas som att han skäms en smula över en del av det han tidigare sagt. 

I en famös debattartikel föreslog han, tillsammans med astronauten Christer Fuglesang, att en lösning, i vart fall en plan B, på klimatkrisen är att placera ut segel i rymden för att hindra solens instrålning. Det får räknas på kontot för desperat tilltro till teknologin. 

Ändå är det intressant att även en konventionell ekonom av Hasslers slag faktiskt kan darra på rösten när han talar om marknader kontra plan. Han slår fast att i en marknadsekonomi kan en strukturomvandling inte ”kommenderas fram med planer som de femårsplaner som användes i Sovjet”. Ett spöke, kommandoekonomins spöke, måste kallas fram för att slå fast att merparten av alla viktiga beslut måste fattas av individer, av företag, av institutioner. Men den där svävningen i den nationalekonomiska rösten förnims likväl när han i nästa andetag konstaterar att ”framgångsrika strukturomvandlingar har alltid och kommer alltid kräva att staten fattar långsiktiga inriktningsbeslut”.

Det mest anslående i Hasslers utredning är att han vill avskaffa målet, det som tillkom nästan enhälligt i riksdagen, om en kraftig minskning av utsläppen för transportsektorn till 2030. Själv menar han att han bara vill ersätta det konkreta målet med ett annat: ett elektrifieringsmål. Problemet är bara att när det ursprungliga målet sopas bort försvinner också incitament att helt enkelt minska biltrafiken, både antalet bilar och trafiken. För storstäderna borde det i sig vara ett mål. Även eldrivna bilar ger ett enormt ekologiskt fotavtryck. 

Från näringslivshåll – i vart fall i upprop från hundratals företagare som publicerats i affärspressen – har det också betonats att det där kortsiktiga målet för transportsektorn är särskilt viktigt, eftersom det lättare kan översättas i konkreta termer.  

Hasslers grundidé är att EU:s ganska radikala klimatplan, Fit for 55, bör utgöra basen för svensk klimatpolitik. Det kan låta bra. Men sannolikt leder det till att Sverige inte på något sätt längre kan gå före i klimatomställningen. Detta i ett läge där det är så förtvivlat bråttom med klimatåtgärder att de länder som kan borde försöka röra sig snabbare än EU. En av hans lösningar för att fixa klimatmålen är att Sverige köper utsläppsrätter i utlandet. Sammantaget: Sverige ska enligt Hassler inte ens försöka gå före. 

Man kan också frukta att när målen för svensk klimatpolitik ska omförhandlas – en uppgift han skickar vidare till Miljömålsutredningen – kan hastigheten i omställningen sakta ner betänkligt, inte minst på grund av SD:s ständigt bromsande effekt. SD är partiet som mer än något annat vill sänka bensinpriset. 

Jag frågar mig också hur planen för ökat koldioxidupptag i skog och mark egentligen ser ut hos Hassler. Forskningen pekar mer och mer på att mer kol binds i äldre skogar, vilket helt går emot den skogsexploatering och kalhyggespolitik som nästan alla partier står för, plus skogslobbyn. 

Hassler menar att det är bråttom med omställningen, det är inte det. Det tvekar han inte om. Men hans brådska utspelar sig helt i det universum av klassisk nationalekonomi där han befinner sig. Frågan är dessutom vad han menar med följande påstående i sin utredning: 

”Osäkerheten om hur känsligt klimatet är för utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser är mycket stor.” 

Är den?