BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Almedalen marknadsförs som ”världens största demokratiska mötesplats”,  men frågan är om inte journalisten och författaren Kent Werne kommer sanningen närmare, när han beskriver det hela som ”Sveriges årliga lobbyfestival.”  Vill man fokusera ytterligare på inramningarna, ligger det kanske något i karakteristiken att skillnaden mellan medeltidsdagarna i Visby och Almedalsveckan är att narrarna under medeltidsdagarna dricker öl medan det dracks rosé i Almedalen.

Självfallet är inte de politiska budskap som framförs på Almedalens huvudscen ointressanta. Tvärtom. Partiledarna anstränger sig hårt för att sätta den politiska dagordningen.  Tonläget kastar en slagskugga över 2018 års val. En orgie i nationalistisk retorik eller blågul psykos, så har flera bedömare karakteriserat årets Almedalsvecka. ”Nationalismflörtandet ger en unken eftersmak”, skriver Aftonbladets Lena Mellin. Och i en knivskarp analys varnar Sydsvenskans Per T. Ohlsson för att ”lossa på korken till den flaska som innehåller en av politikens farligaste andar – NATIONALISMEN”. Sverigedemokraterna gick som vanligt längst i svulstig brunfläckad retorik, men både Anna Kinberg Batra (M) och Ebba Busch Thor (KD) fiskade farligt nära de gyttjiga SD-bankarna. Nationalistiska budskap har dessbättre länge setts som oförenliga med modernitet och öppenhet. En sådan hållning formulerades 1965 av dåvarande kommunikationsministern Olof Palme: ”Världen kommer in till oss och vi måsta komma ut i världen”. Det är ett humanistiskt synsätt som borde vägleda även dagens politiker.

Almedalsveckan utvecklades också till en kamp om vem som kan lansera de flesta och hårdaste batongförslagen. Visst är det viktigt med förstärkt polisarbete, särskilt i utsatta områden, men revorna i samhällskontraktet kan inte lagas med vattenkanoner och batonger. Här krävs konstruktiva åtgärder mot långtidsarbetslösheten, insatser i skolan, förstärkt samhällsservice, minskad bostadssegregation och stöd till civilsamhället i arbetet för demokratiska värderingar. Åtgärder av det här slaget återfinns på den socialdemokratiska agendan. Men även om Stefan Löfven i sitt Almedalstal visade att han har lyft som retoriker och mycket tydligt markerade mot ytterligare nedskärningar i välfärden för att finansiera sänkt skatt, så är socialdemokratin skyldig svenska folket ett ekonomiskt, socialt och idépolitiskt alternativ till den borgerliga marknadsliberala agendan. När nödvändigheten av fördelningspolitik är större än den har varit på 30 år, duger det inte att huka inför behovet av skattehöjningar. Det har nu gått så långt att till och med en person på socialdemokratins högerkant, före detta finansministern Kjell Olof Feldt, tillsammans med två andra socialdemokrater, ambassadören Lars Anell och före detta statssekreteraren Michael Sohlman, i en debattartikel i Svenska Dagbladet flaggar för skattehöjningar. Både höjd fastighetsavgift och återinförd arvsskatt kan enligt debattörerna utformas på ett sådant sätt att de som drabbas väl kan bära det. Samtidigt avfärdar de fromma förhoppningar om att effektivare arbetsmetoder och ny teknik ska lösa kvalitetsproblemen och den ojämlika tillgången på välfärdstjänster. Privatiseringar, nya organisationsformer och styrmetoder (New Public Management bland annat) har inte lett till målet, som var mer och bättre välfärd till samma kostnad. 

Den 27 augusti  håller Skånes socialdemokrater politikerhelg med ett antal seminarier. De täcker en rad viktiga politikerområden, dock inte välfärdens framtida finansiering. Här har det skånska partidistriktet med radikala politiska traditioner en viktig uppgift att fylla. Försumma inte tillfället att lyfta denna för välfärden avgörande fråga i den socialdemokratiska partistyrelsen, Niklas Karlsson.