På vårkanten 2024 sitter jag på ett tåg på väg till Madrid. Jag är där för att läsa spanska, men den här månaden är det också Ramadan.
Jag tänker att jag kommer missa Eid-al-fitr, eftersom jag inte är i Stockholm med min familj. Eid är den största högtiden på året för muslimer. Jag hoppas kunna hitta bengaler i Spanien som jag kan fira med.
Du kanske tänker: ”Bengaler, är det inte sådana som huliganer tänder och slänger på fotbollsmatcher?” Nej, det hoppas jag verkligen inte.
Vi är alltså folket som kommer från Bangladesh och Västbengalen i Indien. Och vart jag än åker i Europa träffar jag bengaler. De flesta indiska restauranger ägs av människor från Bangladesh. Vi tillhör en stor diaspora med lång historia i Europa. Släng inte ner oss på fotbollsplanen.
Jag borde bara behöva bara berätta att jag är bengal för att bli inbjuden till ett Eid-firande. Vår diaspora har ett starkt community. Det finns ingen bra översättning för det engelska ordet, men det är som en blandning av gemenskap och tillhörighet.
Det är något vi borde prata mer om i Sverige. Ett community kan vara en idrottsförening, ett grannskap eller personer med en gemensam hobby. Genom att stärka vår känsla av community kan människor känna sig mindre ensamma.
Två dagar kvar till Eid, och jag vill fira med min diaspora. Men det går bara om jag trotsar min blyghet och faktiskt pratar med främlingar.
När jag är framme i Madrid får jag höra om ett område i innerstan som heter Lavapiés. Här bor det många bengaler, senegaleser och människor från olika delar av världen.
Det är flera nedförsbackar som leder ner till ett litet triangelformat torg utanför tunnelbanan. På balkongerna hänger det både Pride- och Palestinaflaggor och på gatorna trängs turister med hipsters och lokalbor. Indiska restauranger står vägg i vägg med varandra.
Jag pratar inte bengali – som ska vara mitt modersmål – flytande. Så är det att leva med mellanförskap.
Jag går från uteservering till uteservering för att fråga om jag kan fira Eid med andra bengaler. Men det finns ett problem: jag pratar inte bengali – som ska vara mitt modersmål – flytande. Så är det att leva i mellanförskap. Min spanska är begränsad till ”un café solo, por favor”.
Alla krogägare svarar likadant: det ordnas inget offentligt Eid-firande här. Kommer jag att lyckas fira?
När jag till slut stapplar in i en tom restaurang efter att solen har gått ner sitter där en familj som bryter fastan. De har inte ätit på hela dagen, och så kommer jag mitt i måltiden och stör. Jag stammar och växlar mellan engelska och bengaliska ord:
– Hej, jag kommer från Sverige och jag undrar om det kommer finnas ett offentligt Eid-firande här på tisdag?
Kvinnan som äger restaurangen torkar av händerna och justerar sin hijab.
– Nej, jag känner inte till att det kommer vara något sånt här, säger hon. När vi firar Eid i Spanien, börjar vi med att gå till moskén på morgonen. Sen måste vi jobba, eftersom vi inte får ledigt på vår högtid, och på kvällen firar vi hemma med familjen och med andra familjer.
Jag hoppas att hennes nästa mening ska vara att jag kan fira hemma hos dem. Men det är det inte. Hon säger:
– Men vet du vad? Du borde prata med Elahi. Han borde veta!
Kvinnan berättar att en man som heter Elahi driver en förening i Lavapiés: Valiente Bangla. De brukar anordna olika aktiviteter för bengaler i området. Han känner alla och har koll på allt som händer. Jag skriver till honom på Facebook, men får inget svar.
Det känns som en liten bit av hemlandet.
Jag promenerar ner för backen, tillbaka till torget. En mataffär har flera skyltar med bengaliska bokstäver på fasaden. De har också affischer med nationella minnesmärken i Bangladesh. Som det pyramidformade martyrmonumentet och de vita pelarna som utgör minnesmärket för den bengaliska modersmålsrörelsen 1952. Det känns som en liten bit av hemlandet.
Två unga män står lutade mot väggen. Jag tar ett djupt andetag och frågar:
– Vet ni om det finns någon som heter Elahi här? Han svarar inte på Messenger.
– Jag vet var han är, ropar en av killarna och plockar upp sina matpåsar.
Han går med snabba steg. Kullerstensbackarna ringlar långa efter oss och vi går genom mörka gränder. Det är nu jag inser att jag är här själv med en främling, och att det kan vara farligt.
Killen tar mig till en mörk lokal där jalusierna är halvt nerdragna. I ett litet upplyst rum längst in sitter en man på en kontorsstol framför en tjock datorskärm. Det är han: Elahi.
– Tyvärr, du kommer inte att hitta något offentligt Eid-firande, säger han. Men han träffar gärna mig en annan dag.
Två dagar senare skiner solen starkt under Eid-al-fitr. Jag går runt i stadsparken Retiro och försöker samla mod för att prata med andra som är här för att fira.
Jag svettas under min ljusblåa panjabi. Det känns som att var tionde person jag ser är en uppklädd bengal. En del paddlar kanot i dammen, andra promenerar mellan trädalléerna. Men jag vågar inte säga något. Jag lyckas bara nicka till några av dem. Jag säger ”Eid Mubarak”. De svarar likadant.
Jag kommer inte hitta någon att fira Eid med. Så jag åker till Lavapiés och sätter mig på en indisk uteservering. Det är lättare att prata med restaurangpersonal än människor på gatan.
Det här blir mitt egna Eid-firande. Det får vara okej att vara själv.
På krog efter krog blir jag serverad olika bengaliska förrätter. Jag köper mishti, bengaliska sötsaker. Det här blir mitt egna Eid-firande. Det får vara okej att vara själv.
Några dagar senare bestämmer jag mig för att träffa Elahi igen. Jag går tillbaka till lokalen och den här gången får jag se den i dagsljus. De har konservburkar staplade i en hylla, blöjor i en hög på bordet och en megafon som hänger på en krok.
Valiente Bangla hjälper papperslösa bengaler att få uppehållstillstånd och arbetslösa att få jobb. De arrangerar antirasistiska demonstrationer och håller möten med politiker för att prata om islamofobi. Under pandemin delade de ut matpaket, och nu håller de spanskakurser för kvinnor.
Elahi berättar medan vi promenerar uppför en av backarna i Lavapiés:
– Det är viktigt att ställa upp för sitt community. För samhället kommer inte göra det åt oss. Vi förlitar oss på varandra.
Samma sak gäller här i Sverige. Det är genom föreningslivet vi kan bära upp varandra.
Jag lämnar Lavapiés besviken. Jag inte fick fira Eid med andra.
Men jag lärde mig något stort. Det går inte att förvänta sig att tillhöra något utan att också bidra. Här kom jag in som främling och trodde att jag skulle bli en del av ett sammanhang på en kväll.
Jag hittade inte det jag ville: ett gemensamt Eid-firande. Men jag hittade något bättre: människor som hjälper andra människor. För mig är det vad ett community är.
