Man gör ”berättelser” kring budgetarna, försöker hitta mediala ord som slogans att trumma ut. Anders Borgs ”vargavinter” är ett sådant exempel som människor kommer ihåg mycket mer än vad det nu i all världen var han politiskt gjorde då. (Han sänkte skatter och minskade den offentliga ekonomin ännu lite mer.)

Magdalena Andersson kommer att försöka hitta ord som ska visa på ”ansvar”, vilket tyvärr i hennes fall handlar om att göra så få ingrepp som möjligt i den stora ekonomin. Den offentliga sektorn kommer inte att genomföra de stora investeringarna – jobbmotorerna – som bland annat den gamle chefekonomen PO Edin försökte skapa opinion för.

Varje år bör 120 nya miljarder lånas för att ställa om Sverige, rädda skolorna, infrastrukturen och energiframtiden. Det är nämligen gratis för staten att låna. Dessutom har staten omkring 900 miljarder kronor som idag skickas rakt ut på börsen för ”placeringar”. Vilket knappast skapar jobb (men lite finare börskurser).

Istället vill regeringen höja skatter med cirka 30 miljarder kronor och sedan återföra pengarna i satsningar på 30 miljarder. Det man gör är alltså en omfördelning, från sänkt arbetsgivaravgift för unga till exempelvis utbildning för arbetslösa. Man kan givetvis också sänka skatten för fattiga och höja för rika, men där läggs inga direkta förslag.

Budgeten blir en omfördelning inom rådande ramar och skillnaden mellan rödgrön och blå budget relativt liten. Dessutom göms som alltid djävulen i de små detaljerna.

Regeringen vill satsa på järnvägen som ska renoveras med ett antal nya miljarder. Samtidigt vill man ta ut en extra utdelning från SJ på totalt två miljarder. Bolaget SJ betalar alltså ett par miljarder till staten i form av aktieutdelning som staten sedan skickar in i järnvägen. ”Satsningar” kan lika gärna vara rundgång.

Ett annat exempel är regeringens förslag om solcellsbidrag till små anläggningar. Man har sänkt bidraget till 20 procent men då kan fler som stå i kö få ut sina startpengar.

Samtidigt lägger regeringen ett förslag om att alla stora solanläggningar, på varuhus och lager, beläggs med skatt på den el de själva gör. Det vill säga att om ett företag (inte villaägare utan stora företag, kommuner och landsting) gör rejäla satsningar på att minska sin energikonsumtion, bli mer självförsörjande, så ska de betala skatt på den minskning de gör.

Budgetmässigt kan de då se ut som om regeringen satsar på sol medan man i själva verket lagt ett förslag som bromsar solkraften i Sverige ordentligt.

Diskussionerna om budgeten är ofta som att med förbundna ögon granska en elefant. Man diskuterar detaljer och kan inte se den egentliga riktningen. För dem som drabbas eller får stöd är en detalj självklart väldigt viktig.

200 miljoner kronor till kollektivtrafik i landsbygd är viktigt, men om det samtidigt är miljarder till motorvägar så är det klimatpolitiskt destruktivt.

De stora ekonomiska förändringarna framöver kommer därför inte komma från Anderssons budget.

Huruvida svensk ekonomi tar fart och jobben bli fler beror mer på vad som händer i andra länder eftersom den inhemska ekonomin via offentlig sektor inte kommer att få öka.

Men självklart hoppas alla rödgröna på att det nu ska bli lite bättre, trots allt. Och om det inte blir så kommer vi hoppas lite till. För varje budget följs ju av en annan.