Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141
Ytterst lite av valkampanjen handlade om politik och än mindre om politisk riktning för framtiden. Tonaliteten i nära nog alla samtal var konservativ. De partier som hade det allra tuffast i opinionen kämpade hårt med att konfliktminimera, samtidigt som de backade längre och längre tillbaka in i sina trygga hörn.
Jag skulle inte gå så långt som att säga att Sverigedemokraterna fick sätta den politiska dagordningen för valrörelsen, men utan tvekan tvingade de alla andra att förhålla sig till deras människofientliga idé om samhället. Det skapade en hårdhet och en sällan skådad dumhet i valrörelsen.
Under alla de år jag följt politiken har jag aldrig sett en så staka slagsida till fördel för högerns idéer i det offentliga samtalet. Dessutom inom högern en stark slagsida till fördel för konservativa och bruna krafter på bekostnad av liberala. Utan att egentligen vilja tänka på det slås jag av hur skör demokratin i vårt land är, under hur liten skärva av vår tid som den varit självklar. Det har bott människor i vårt land i tio tusen år, men bara de hundra sista har vi organiserat oss enligt demokratins principer.
Sverige har stora utmaningar. Löntagarnas trygghet och rättigheter, en välfärd som håller måttet och omfördelar resurser och varje enskild unges rätt att få den bästa starten i livet, för att nämna några. Snart kommer vi ha en regering på plats, som på ett eller annat sätt kommer att hantera dagspolitiken. Utifrån valresultatet är det ingen vild gissning att oavsett vem som blir statsminister så kommer dennes handlingsutrymme vara starkt begränsat.
Men valrörelsen ger också en tydlig signal om att det är mer som står på spel. Själva kärnan i demokratin – alla människors lika värde och rätt – är satt under attack. Det är hög tid att återupprätta anständigheten i det offentliga samtalet.
Påståenden om klanröstning i våra fattigaste bostadsområden påverkar självklart bilden av människor med rötter inte enbart i Sverige, även om påståendet är lätt att slå hål på med den enklaste klassanalys. På samma sätt underblåses antiziganism av förslag om tiggeriförbud. Och även om det inte är syftet så ger stramare asyllagstiftning luft under vingarna för främlingsfientlighet och rasism.
Något av det vi kallat grundläggande svenska värderingar, om en positiv människosyn och respekten för varje enskild människa, riskerar att gå förlorad om vi inte vänder utvecklingen.
Förutom det uppenbara, att även människor i ekonomiskt utsatta bostadsområden har en egen åsikt, att det är galet att försöka förbjuda fattigdom och tiggeri och att det är helt orimligt att vår del av världen begränsar möjligheterna till skydd när världen inte haft så många människor på flykt sedan efter andra världskriget, så krävs mer för att mota bort den bruna tankesörja som rullar in.
När dammet från valrörelsen har lagt sig vilar ett tungt ansvar på alla demokratiska krafter att räta på ryggen. För inte länge sedan kunde det verka som ett ickeställningstagande att värna demokratin i Sverige. Det är det inte längre, med tanke på det våldskapital som finns i svansen till vissa moderata riksdagsledamöter och som kan piskas upp av Sverigedemokraternas ledning.
Visst känns det tungt när samhällets grundvalar sätts i gungning, men än handlar det inte om den stora slutstriden. Än är vi inte svedda av Katlas eld. Än har inte Tengil tagit makten. Än så länge handlar det om något så basalt som att återupprätta anständigheten och pressa tillbaka fascismen var helst den dyker upp.
För oss som vill ha en trygg demokrati finns inget annat val än att ta kampen för alla människors lika värde och rätt och för ett anständigt samhälle. Allt annat vore ett svek mot framtiden.