Till och med näringslivet är missnöjda och mängder av företagsledare har kritiserat regeringens låga ambitioner.
Inte ens någon kärnkraft är på gång. Enligt källor på Regeringskansliet ångrar Moderaterna löftet om att nya reaktorer ska påbörjas under mandatperioden. Ingen tror att det kommer gå.
Men en snuttefilt har Tidögänget kvar. En sista reträttpost i klimatfrågan. De kan fortfarande skylla alltsammans på Kina.
På senare tid har argumentet börjat synas allt mer. Högerpolitiker och debattörer säger att Sveriges klimatpolitik inte spelar så stor roll. Det är Kina som är boven. I ett försök att flytta fokus har det borgerliga åsiktsmaskineriet börja trumpeta ut budskapet att “sätta press på de stora utsläppsländerna”.
Det är visserligen en dimridå, ett försök att slippa undan misslyckandet med den egna politiken. Men det är en ovanligt bra sådan. Jag kunde nämligen inte hålla med mer. Klimatet är en global fråga. Få saker är viktigare än att stora utsläppare som Kina och USA skärper sig. Nästan varannan svensk anser att ekonomiska påtryckningar på dem vore den bästa klimatåtgärden – och det har de rätt i. Om ett litet land har en chans att påverka de stora bör vi ta den.
Det finns bara en liten hake.
Ulf Kristersson är den sista personen i världen som ska göra det. Hans meritlista när det gäller att mopsa upp sig mot diktatorer imponerar knappast. Efter att ha blivit grundlurad av Erdogan gång på gång, kan nog inte ens regeringens varmaste anhängare se honom någon större geopolitisk strateg.
Är det denna man högern menar ska ryta ifrån mot Xi Jinpings kolgruvor? Utmana hela det globala fossilkapitalet? Han kan ju inte ens få hem den kurdiska räven.
Något försök har regeringen inte heller gjort. Trots allt bröl på Twitter/X på temat “men Kina då?!” har regeringen inte gjort ett pillekvitt för att sätta press på andra i klimatfrågan.
Klimatdiplomatin är servil som på ett kafferep, det ska gås på konferenser och skakas hand. Inte ens att vårt grannland Norge letar nya oljefält har väckt några reaktioner från regeringen. Det borde ju vara en smal sak. Om regeringen inte vågar bita ifrån mot norrmännens bisarra oljeborrande, ska vi nog inte hoppas för mycket när det gäller Kinas kolgruvor.
Kristerssons pekpinnar hade väl knappast mottagits väl för den delen. Sveriges dikeskörning i klimatfrågan har blivit en snackis i internationell media. En diplomatisk protest från Kristersson skulle i det läget ha samma trovärdighet som konsumtionskritik från Bianca Ingrosso eller råd i självbehärskning från Arga snickaren.
Tills genomsnittssvensken slutar förbruka resurser som om vi hade fyra jordklot och vida övertrasserar vår egen koldioxidbudget ska vi nog vara lite ödmjuka.
Men i sak håller jag som sagt med. Progressiva partier borde inte vara på defensiven när det gäller Kina eller några andra länders utsläpp. Vi bör pressa på alla.
Den internationella klimatdiplomatin är ett sorgligt kapitel, som mest handlar om resultatlöst kindpussande. Efter varje internationellt klimatavtal har utsläppen bara ökat. Det fungerar inte. En rödgrön utrikespolitik måste därför bli betydligt tuffare. Ekonomiska sanktioner och att kalla upp ambassadörer bör givetvis vara på bordet när hela planeten hotas. Handelsavtalen måste få tänder, miljöskrivningarna sluta vara gummiparagrafer.
EU:s klimattullar (som Moderaterna försökt urvattna in i det sista) är ett utmärkt första steg mot att på allvar sätta press på andra i klimatfrågan och få lite kraft bakom orden. Vi behöver mer av den varan. Men den kommer inte att komma från Ulf Kristersson eller Tidögänget.
Så nästa gång högern kommer dragandes med sitt höhö:ande om Kinas utsläpp bör de rödgröna vända på steken. Fråga vad regeringen gör. Hur sätter de press på utsläpparna? De styr ju vår utrikespolitik. Och glöm inte att fråga hur i all sin dar det blir lättare för Sverige att ställa krav på andra, när vi inte gör jobbet själva.
