BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Vi har en stad där det i vissa utsatta delar finns kriminella gäng, vapen, fattigdom, trångboddhet och arbetslöshet, omfattande narkotikahandel, otrygghet, bristande tillit och förtroende och ovilja att samarbeta med polis, samtidigt som polisen inte har utredare nog för alla mord och mordförsök som sker. Polismyndigheten har gett ut rapporter om det, Brottsförebyggande rådet (Brå) har sina analyser. På Brås hemsida kan man se deras seminarium från april om förebyggande arbete, "Gör vi rätt saker i utsatta områden?". Ja, det är ju en högst rimlig fråga.
Bristen på tillit beskrevs nyligen starkt av Sigrun Hilmarsdottir Sigurdsson, socialarbetare och verksamhetschef på Fryshuset i Malmö, i ett öppet brev i sociala medier. Hon förlorade nyligen ännu en av "sina" pojkar till Dödsskjutningarnas dal. Hon uttrycker förtvivlan över att ungdomarna känner sig så svikna av vuxna och myndigheter, att de inte får jobb för att de uppfattas som förlorare eller på grund av etnisk diskriminering. Hon skriver: "Jag blir så förbannat trött på den bild som målas upp av de unga. Alla dumma kommentarer om att de ska skylla sig själva. Vi behöver mer nyans. Det här är inte hårdföra kriminella, inga rika killar i Ferrari – det är rätt så fattiga grabbar faktiskt, många har inte ens en cykel. De saknar hopp och hänger vid gathörnen. De känner en sådan otrolig frustration över att inte kunna komma vidare." Hon ger både civila organisationer, privatpersoner och arbetsgivare en uppmaning att se dessa ungdomar och ge dem en ärlig chans.
Lösningar som nämns i Brås analyser är dels de mest akuta (fas 1 i "fasteorin") polisiära insatserna för återskapat förtroende och hantering av de mest otrygghetsskapande, synliga brotten, dels (fas 2) att skapa långsiktigt engagemang och samarbeten i kommunen mellan myndigheter, civilsamhället och näringslivet inriktat på förebyggande och skyddande faktorer, samt (fas 3) de dolda brotten, såsom utnyttjande av svart arbetskraft och brott inom familjer. Alla ska kunna känna att polisen och samhället finns där och skyddar mig om jag är utsatt. Och även våldsverkare är ju ofta utsatta.
För bara fyra år sedan lyckades polisens stora "Operation Alfred" bryta den dåvarande vågen av dödsskjutningar i Malmö. "Alfred" innebar hundratals inlånade poliser som patrullerade, gjorde tillslag mot gängkriminella och arbetade med mordutredningarna samt senare också den svarta ekonomin. Morden upphörde då. Nu är de tillbaka. Men trots att antalet döda nu är samma som då, blir det ingen ny "Alfred". Kvar är en Malmöpolis som får göra "tuffa prioriteringar" med bara en handfull extra inkallade från regionen. (Prioriteringen att ha poliser på Öresundstågen i Hyllie och jagandes flyktingar ska dock rikspolitikerna skyllas för.) Men visst, alla insatta verkar eniga om att enskilda insatser i projektform bara har kortvarig effekt – det är långsiktigt och uthålligt arbete som krävs, där personliga relationer byggs mellan enskilda poliser och de som bor i de utsatta områdena. De boende känner "sin" polis, och hen får kanske en mer ödmjuk relation till dem.
Det finns kunskap om framgångsfaktorer för att bygga tillit. Så vad är det som saknas? Somligt framstår som uppenbart: för få mordutredare, för lite spaningsresurser (vilket oftast är avgörande vid gäng- och narkotikabrottslighet), för svagt förebyggande arbete. Det beror troligen på brist på både pengar och personer med rätt kompetens. Ansvaret för detta vilar tungt på polismyndighet och rikspolitiker gemensamt. Enligt ett pressmeddelande från regeringskansliet fördelar nuvarande rödgröna regering 40 miljoner mer per år till brottsförebyggande arbete jämfört med den borgerliga regeringen och 2017 föreslås regionala brottsförebyggande samordnare inrättas, en rimlig insats tycks det. Vapenlagen ses över, vilket är för sent men bättre än aldrig.
Kommunen gör ett stort arbete men även det är otillräckligt. Kommunens styrande är ansvariga för långsiktigt förebyggande arbete med socialtjänst, ungdomsverksamhet och fysisk miljö, såsom bostadssegregation och social utsatthet. Det är avgörande att de arbetar tillsammans med lokalsamhället, socialtjänsten, skola och arbetsliv för att bygga tillit och personliga relationer mellan sig, polisen och utsatta individer. Det kräver långsiktiga och forskningsförankrade strategier, forum, resurser och ett mycket skickligt ledarskap. Skolgång, jobb, förebilder och lokalsammanhållning är också centrala framgångsfaktorer.
Vi andra då? Vårt ansvar är att tvärvägra att pumpa in pengar till de kriminella gängen genom att köpa billig smuggelcigg, klippa håret svart för 50 spänn och äta orimligt billig restaurangmat. Att vittna och anmäla. Och – så klart – att se varandra och ge den kriminella killen en chans att byta bana genom anställning och föreningsliv. Att strida för ökad jämlikhet i samhället och minskad segregering. Att prata på ett nyanserat sätt om brotten med vänner som inte ännu ser bortom dikotomin hårdare tag vs. den avlägsna visionen om ett klasslöst samhälle.