Men en slutsats kan man dra: Dessa mord upprör oss alla, vi som ingår i den så kallade allmänheten, mer än de flesta av de skjutningar vi sett under lång tid nu.

När en kvinna med ett barn i famnen mördas på en gata är det någonting som väcks i varje människa: ett slags häpen fasa. Starkast är den känslan naturligtvis hos dem som bor i områdena där skjutningarna inträffat. Men känslan når så mycket längre. En gräns tycks ha passerats. Skräcken kommer nu för att skjutningarna slutligen är på väg att regelmässigt drabba också oskyldiga människor i de kriminellas närhet.

Så länge dessa mördare ”bara” mördade varandra blev den cyniska hållningen hos många den att – ja, de skjuter i vart fall enbart varandra, inte oss. Den cynismen är förklarlig, men samtidigt ändå grotesk: Varje mördad ung grabb har en mor, en far, en syster, en bror och smärtans cirklar vidgas långt bortom de döda kropparna.

Men vi vet att kvinnor mycket sällan har med vapen att göra, vi vet att det inte är kvinnor som är drivande i de kriminella nätverken och gängen. Vi har en traditionell bild av att kvinnor är mer fredliga och långt mindre brottsbenägna och den bilden är faktiskt, enligt all statistik, i stort sett sann. Det är män, i synnerhet unga män, som utgör det mörka hjärtat i den här typen av brottslighet. Så när två kvinnor på kort tid mördas – dessutom i områden som anses vara ganska lugna och välordnade – upplever vi alla att en gräns har passerats och oron sprider sig.

Den kvinna som mördades i Vällingby utanför Stockholm befann sig i en lägenhet tillsammans med en man som enligt uppgifter ska ha kriminell belastning. Kvinnan med barnet i Malmö hade också haft en relation till en man med kriminella kopplingar. Det är fullt möjligt att det var dessa män och inte de unga kvinnorna som var måltavlorna för dem som avfyrade sina vapen, men det spelar i sammanhanget ingen roll: kvinnor har mördats. En ny nivå av oro har anlänt. En gräns har överskridits. En ny förryckthet förnims i luften.

Varje dåd av det här slaget får omedelbart en lång svans av ideologisk exploatering. Det blir omedelbart politik av det, i alla fall kortsiktig symbolpolitik. Och Sverige har tveklöst misslyckats med integrationen.

Det beror i första hand på att välfärden överallt drivits tillbaka och lämnat stora områden vind för våg där frustration föds och där den kriminella banan för vissa unga grabbar lyser fram som den enda väg de tror finns till ett annat liv.

Men i andra hand beror hela situationen naturligtvis på att Sverige under årtionden inte förmått hantera den stora utmaning som migrationen utgör. Det går inte att komma ifrån, trots att det är ett svårsmält konstaterande för många progressiva. Framför allt handlar det om ett politiskt misslyckande. Det tragiska är att främlingsfientliga krafter ofelbart utgår detta politiska misslyckande för att kunna skuldbelägga alla med invandrarbakgrund i detta land trots att det är en försvinnande liten minoritet som sysslar med kriminell verksamhet.

Det får inte ske. Att det ser ut som det gör just nu i Sverige handlar i grunden om välfärdspolitikens misslyckande.

Två kvinnor har mördats. Vi, som ingår i den allmänna opinionen, sörjer och förfasas med rätta. Men vi måste också stanna till, och inte låta oss förvandlas av de upprörda stämningarna.