BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Turkiet var inte en demokrati före helgens försök, men har senaste dagarna accelererat mot skräckvälde. Allt börjar och slutar med Erdoğan. Han är vald till president. Det är hans enda demokratiska förtjänst.
Hur kan någon frivilligt vilja ansluta sig till en allians med Turkiets spirande diktatur?
Samtliga fyra allianspartier anser att Sverige ska ansluta sig till Nato – och således till att militärt samarbeta med Turkiet. Det vore naturligtvis att samarbeta med Erdoğan, att legitimera honom. Land och ledare går inte att skilja från varandra. Turkiets/Erdoğans övergrepp mot demokratins mest grundläggande funktioner är dokumenterade, liksom systematiska övergrepp mot den kurdiska befolkningen. (Läs reportagen från Istanbul som vi publicerade häromveckan. Eller läs Joakim Medins senaste artiklar för Dagens ETC.)
Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra reagerade på Twitter när militären försökte störta Erdoğan:
”Demokratiska processer måste upprätthållas och får aldrig ersättas med våld, inte ens när kritik är befogad.”
Annie Lööf och Ebba Busch Thor visade att Centerpartiet respektive Kristdemokraterna också anser att statskupper är fel, även om Erdoğan råkar vara osympatisk.
Jan Björklund tyckte däremot inte att det hela var värt att kommentera.
Han återkommer nog efter sin semester för att berätta att Sverige kan bli riktigt tryggt under Natos beskydd – med Erdoğan, emot Vladimir Putin.
Svenskarna har inte bestämt sig. Opinionen har tidigare länge varit tydligt kritisk till medlemskap i Nato, men det har skett en förändring, enligt senaste mätningen från Som-institutet vid Göteborgs universitet: 38 procent anser att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap, medan 31 anser att det är dåligt. Nu finns det andra undersökningar som tyder på att det fortsatt finns en majoritet Natoskeptiker, men alliansens politiker ser en möjlighet att realisera sina planer, om de skulle vinna nästa val. Det är dit deras säkerhetspolitiska analys pekar.
Uppenbarligen finns det inget som Erdoğan kan göra för att ändra denna riktning.
Först kommer avståndstaganden gentemot hans maktfullkomlighet, sedan innerliga utfästelser om att Sverige lämnas värnlöst utan Nato. Eller, nästan ensamt.
”Kan man tänka sig ett Östersjöområde med Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland och Danmark – med Sverige och Ryssland som undantagen”, sa Kinberg Batra till Svenska Dagbladet i fjol, apropå att Finland ska utreda för- och nackdelarna med Nato.
Alliansen vill gärna tala om Nato.
Alliansen vill däremot slippa utveckla vad Sverige har att vinna på att ingå avtal med en organisation som formellt har en demokratiklausul, men som inte aktiverar den ens när Erdoğan berövar turkarna friheter och rättigheter.
Alliansen vill också undvika frågan om vad en lyckad statskupp i Turkiet hade inneburit för Sverige, om vi hade varit en av Natos medlemsstater, eller om vi skulle till att söka. Tänk om Erdoğan faktiskt hade avsatts och generalerna tagit makten. Nu misslyckades kuppmakarna. Men det lär inte vara sista försöket. Turkiets historia är kuppernas historia (fyra stycken sedan 1952 då landet gick in i Nato).
Turkiet borde med marginal räcka för att begrava svensk Nato-debatt.
Borde.
Men nej, Natofundamentalismen är målmedvetet likgiltig.
Men ingen är likgiltig inför Donald Trump. I kväll, amerikansk tid, håller han sitt linjetal som Republikanernas nyutnämnde presidentkandidat. Kanske hetsar han mot mexikaner. Kanske utlovar han handelskrig mot Kina. Kanske förlöjligar han funktionshindrade. Kanske förespråkar han tortyr. Kanske skuldbelägger han muslimer – och syriska flyktingar – för terrorism. Kanske kallar han Tysklands förbundskansler galen. Kanske uppmanar han Saudiarabien och Japan att skaffa kärnvapen.
Allt är möjligt. Allt har han redan gjort.
I november kan den katastrof som är Donald Trump bli president för världens enda supermakt. Han skulle vara överbefälhavare för världens, och Natos, slagkraftigaste militära styrka.
Det är argumentet som direkt fäller Nato-medlemskap:
Donald Trump.
Turkiet kan alliansen försöka skjuta åt sidan som en av Natos perifera aktörer. Det är felaktigt. Men de kan ju försöka. USA kan aldrig avfärdas. USA är Nato.
Även om amerikanska väljare förvisar Donald Trump till sitt gyllene torn, har processen hittills visat att det är ett fullt möjligt scenario att USA kan komma att få en president som är akut okunnig om internationella frågor, som ljuger, som talar osammanhängande om att artificiell intelligens ska lösa säkerhetspolitiska problem, som saknar impulskontroll, som kränker både nationer och religioner, som själv är farligt lättkränkt, som sprider förbluffande inskränkta åsikter, som både vill isolera USA och spritter av iver att få lossa bombmattor över godtycklig plats.
Trumps utrikespolitiska plattform är ett skämt. Han har förresten en hel del att säga om Nato. Han tycker att engagemanget är för dyrt (USA tar 22 procent av de direkta kostnaderna) och vill reformera, alternativt avskaffa, den ”överflödiga” organisationen, ett begrepp han använde i mars då han intervjuades av organisationen Bloomberg.
Så hur tänker han hantera aggressionerna från Kreml, de som svenska alliansen hänvisar till för att vilja närma sig Nato?
Putin är ”en stark ledare”, säger Trump.
Trump är ”väldigt talangfull”, säger Putin.
Vad säger Kinberg Batra, Busch Thor, Lööf och Björklund?
