– Det är presidenten som bestämmer om kärnvapen ska avfyras. Han behöver inte fråga kongressen eller försvarsministern. Han bestämmer själv. 

Den amerikanska författaren Annie Jacobsen berättade det för mig, när jag intervjuade henne på Bokmässan i Göteborg tidigare i år. Sedan vi talades vid har Donald Trump blivit vald till USA:s president. 

Hennes bok ”Kärnvapenkrig – ett scenario”, beskriver i isande detalj hur ett sådant krig skulle kunna utspela sig. Hur skört systemet är, att ett enkelt missförstånd kan utlösa det totala vansinnet – Harmagedon.

Placerar man dessutom in Trump i handlingen är det lätt att få panik. Mannen som enligt utsago gång på gång frågade sina rådgivare varför USA inte kunde använda sina kärnvapen mot uppstudsiga länder. Då höll rådgivarna emot, fick Trump att besinna sig. Nu är rådgivarna sparkade och Trump på väg tillbaka till Vita huset med en samling ja-sägare omkring sig. 

Det mest slående i Jacobsens bok är hur snabbt ett kärnvapenkrig utspelar sig. I hennes scenario tar det 72 minuter från att USA blir attackerat med ett kärnvapen tills att mänskligheten är så gott som utplånad. Olika länders kärnvapenplaner satta bredvid varandra blir till livsfarliga dominobrickor. 

Efter lite mer än en timme är hundratals miljoner människor döda eller döende. Militärflygplan cirklar runt jorden något längre, tills de får slut på bränsle. De så kallade ”domedagsplanen”. 

Det är inte science fiction. Scenariot är avstämt med några av de högst uppsatta militärerna i USA, kärnvapenexperter och politiker.  

Kanske ännu mer skrämmande är den korta tid en president har på sig att bestämma sig för ett svar på en kärnvapenattack. Sex minuter har hen på sig. Det är för att sedan slår kärnvapnen ner – förmodligen först i de baser där den egna kärnvapenarsenalen är placerad. 

Det är den logiken som gör att ett kärnvapenkrig kan sluta i total förintelse. Du måste svara med allt du har. Du måste attackera med allt du har. Det enda logiska är att skicka tusen kärnvapen på en gång och försöka slå ut motståndaren först, innan svaret kommer.

Just nu är förhoppningen avskräckning. Ömsesidigt garanterad förstörelse, som det kallas. Men Jacobsen varnar också för att den upprustning som nu pågår kan leda till missförstånd och öka spänningarna. Ryssland drar sig ur kärnvapenavtalen, Kina stärker sin arsenal och andra länder följer efter. 

Vi har inte varit såhär nära en kärnvapenkonflikt sedan Kalla krigets mest upptrissade dagar. 

Annie Jabobsen sa också en intressant sak angående diskussionen om ett kärnvapenförbud på svensk mark. Nämligen att det inte är så viktigt.

– Geografi spelar ingen roll, sa hon. 

För att tala klarspråk: attackeras andra europeiska länder är vi lika körda som alla andra. Även om vi inte har kärnvapen här. 

Samtidigt kan ju ett svenskt kärnvapenförbud leda till avspänning och förutsägbarhet. Både USA och Ryssland har tidigare vetat exakt var den andres kärnvapen finns placerade. Informationsdelning är ett sätt att skapa någon slags trygghet.

Det allra farligaste är just missförståndet, det är bland de viktigaste budskapen i boken. Att otillräcklig information, tillsammans med paranoia, kan leda till ödesdigra beslut. Särskilt när man bara har sex minuter på sig att fatta beslut om mänsklighetens framtid.

Inför att Trump svär presidenteden ångrar jag nästan att jag läste boken. Det är svårt att föreställa sig en mindre lämplig person att ha detta kolossala ansvar. Jag föreställer mig honom i domedagsplanet, flygandes runt, runt, tills bränslet tar slut. 

Han skulle kunna bli den sista människan på jorden, i alla fall som vi känner den. Det skulle nästan vara lustigt. Att Donald Trump skulle kunna stå för civilisationens allra sista funderingar.