BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det finns de som säger att det viktigaste är att klimatpolitiken är kostnadseffektiv. Fattas bara att ekonomer tycker att politiken (på alla områden) skall vara effektiv! Att vi får mycket reduktion av klimatgaser för varje krona – eller omvänt att vi gör den nödvändiga omställningen så bra och billig som möjligt. Detta låter självklart bra. Det är bra också – men det kan behövas en liten varning att inte tolka kostnadseffektiviteten alltför snävt och bokstavligt.
Hade vi ett världsomspännande avtal så att alla länder hade samma höga pris på koldioxid (och andra relevanta gaser) – ja då skulle folk sannolikt göra de åtgärder som gav mest reduktion av koldioxid per krona. Men nu är vi inte i den situationen. Vi är i själva verket mycket långt ifrån den. Sverige är så litet att just minska våra utsläpp just idag ger relativt litet. Det viktigaste för ett litet land som Sverige är att försöka påverka världen till en bättre klimatpolitik. Effektiva åtgärder i Sverige idag räknas därför inte i första hand i ton koldioxid per krona utan på det strategiska planet: Hur kan vi göra så att andra länder vill ta efter oss så vi därigenom får en globalt verksam klimatpolitik?
Tänk att det finns fem hypotetiska sätt för Sverige att minska sina utsläpp:
1. Tilläggsisolera husen.
2. Uppfinna billigare solceller (eller annan teknik).
3. Medla fram nya avtal som förbättrar styrningen globalt eller i säg EU.
4. Ta fram ett bra styrmedel såsom högre koldioxidskatt och visa att det kan fungera.
5. Köpa utsläppsreduktionskrediter från något land som exempelvis planterar skog.
Mina exempel är så valda att Sverige faktiskt har gjort litet av var och en av dessa saker. Vi har isolerat våra hus, vi har forskat fram ny teknologi, vi har världens högsta koldioxidskatt och vi har nyligen hjälpt till så att EU gjorde om sin utsläppsrättshandel (så att vissa rätter drogs tillbaka och priset på utsläppsrätter steg). Det finns också exempel på köp av krediter kopplat till skogsprogram och liknande i låginkomstländer.
Hur skall man bestämma vilket projekt som är bäst och vilket man skall göra mer av. Det är svårt att säga helt allmänt och alla fem kan tänkas vara bra. Men jag vill varna för att bara rangordna dessa efter vilket som ger billigast reduktion – eller mest ton koldioxid per krona.
Orsaken till detta är två. För det första måste ett riktigt bra styrmedel höja priset på utsläpp. Man kan i praktiken inte bara gå från en sektor till en annan och förbättra husen, förbättra bilarna osv. Man måste hitta ett generellt styrmedel som gör det dyrare att släppa ut koldioxid. För det andra måste alla länder i världen vara med. Det är absolut nödvändigt att alla länder i världen (eller så många som möjligt) deltar i klimatpolitiken. Om bara vissa länder är med finns risk att de som är utanför drar nytta av billig olja och kol och börjar släppa ut mycket mer. Detta försvagar resultatet mycket kraftigt för de länder som försöker göra något åt klimatet. Detta är INTE ett argument för passivitet, men det är ett argument som påverka VAD vi gör och hur vi gör det. Viktigast är att de svenska åtgärderna leder till en bra global politik. Att det är sådana som ökar chansen att andra länder tar efter vår politik.
Om vi bara gjort en dyr uppoffring som minskar utsläppen litet grand så kanske inte det lockar till efterföljd. Om vi däremot visat på ett nytt styrmedel – som koldioxidskatter verkligen fungerar – minskar utsläppen och skadar inte landets ekonomi. Ja då kanske andra länder vill följa efter. Hittills har det inte varit någon stor rusning men nyligen bestämde exempelvis Frankrike sig för att införa lika höga koldioxidskatter som Sverige på bara några få år. Så där tycks det ha blivit litet spridningseffekt.
Allra tydligast kan det vara om Sverige uppfinner en ny teknik. Dels kan man ju kanske vilja härma själva tekniksatsningen – men helt säkert kommer ju dessutom hela världen att få nytta av den nya tekniken. Är det nya solceller så betyder det att det blir lättare, billigare och därför troligare att andra länder också skaffar sig denna teknologi och därmed en bättre klimatpolitik.
Alla alternativ 1–5 skulle som sagt kunna vara bra men de skall inte bara rangordnas ifrån hur många ton koldioxid man spar in per krona idag. Det kanske är genom att köpa REDD- eller CDM-krediter billigt (akronymerna syftar på två stora internationella program). Men det räcker inte för att det skall vara bra klimatpolitik. Frågan måste också ställas om detta leder fram emot bra global klimatpolitik. Om man kan visa att dessa program har skapat ett vitalt intresse för klimatfrågan som inte skulle funnits där i det landet annars – ja då kan det ju faktiskt vara en viktig insats. Men då är det för att man lockat fram ett intresse för klimatpolitik i värdlandet och inte för att man lyckats köpa några ton koldioxid billigt.
