Reaktionerna på vansinnesfärden på Drottninggatan lider inte någon brist på affekt. Här finns det affekt i överflöd. Det slöts mangrant upp från alla håll och kanter. Jag fick reda på att det hade hänt genom att min man fick ett sms från en kollega som undrade om AW:n verkligen skulle bli av. Kollegan, som även är hemvärnsman, undrade om de skulle våga sig in till Göteborgs centrum. Stockholm stängdes av. Rikspolischefen tror att det kan ta ett år innan utredningen är klar. Media domineras fortfarande av rapporteringen kring händelsen. I folks profilbilder på Facebook började det genast poppa upp små svenska flaggor. Alla, till och med yrkeskriminella, hyllade polisen. Andra stater visade sin vördnad. Det råder närmast total identifikation där vi alla känner oss attackerade och Sergels torg fylls till bredden av människor som vill visa att terrorn inte ska nå sina mål. Regeringen utlyste nationell tyst minut. Löfven lovar nu 10 000 poliser till.
Mycket tyder på att omdömet påverkats lite väl av affekten efter terrordådet. Det är till exemprl oklart varför polisen hyllades. En blodig, förvirrad man utan flyktplan grips efter att en civil person följt efter honom och tipsat polisen. Inte direkt något att bygga en Sherlock Holmes-historia på. Det verkar snarare röra sig om en vilja att sluta leden inför hotet från en yttre fiende.
Men det är ju tydligt att affekten innebär att det kommer vidtas åtgärder. Och åtgärder behövs för att bekämpa terrorism. Till exempel den högerextrema terrorn. Men vad för åtgärder vidtogs efter Trollhättan? Ni vet då en terrorist dödade tre personer på en skola med svärd, likt Daesh. Inte ledde det till några löften om fler poliser eller krav på kriminalisering av samröre med högerextrema terrororganisationer. Privatpersoner, organisationer och företag visade sitt stöd, men någon utbredd affekt var det inte frågan om. Likt Athena Farrokhazad undrar jag varför inte regeringen utlyste en nationell tyst minut då? Var det många profilbilder med svenska flaggan på Facebook?
I en tidigare ledare har jag skrivit om den märkliga tystnaden kring terrorbombningarna i Göteborg i vintras. Vilka åtgärder vidtogs efter dessa dåd? Inga. Längre från affekt går väl inte heller att komma. Profilbilder? Manifestationer? Medierapportering?
En anledning till den här ojämna fördelningen av affekt och därigenom handlingskraft kan finnas i vilka som var förövare respektive offer i de olika dåden. När den högerextrema terrorn slår till är det svenskar med en skruv lös som är förövare och offren är invandrare, konstiga vänsteraktivister och sexuella minoriteter. Hårddraget vi som attackerar dom. Åtminstone är det tydligt för de allra flesta att det inte är vi som blir attackerade. När den islamistiska terrorn slår till uppfattas det istället som att vi svenskar/västerlänningar blir attackerade av dom, islamisterna.
Vi måste lära oss att kontrollera affekten som väcks av den islamistiska terrorn. Skräckexemplen på okontrollerad affekt är många och USA:s förödande krig efter 9/11 tydligast. I sin bok ”Countering terrorism in Britain and France”, försöker Frank Foyle besvara varför två länder som är så lika, svarar på terror så annorlunda. Terrorism ses i Storbritannien numer som kriminalitet och hanteras i princip genom de ordinarie domstolarna. I Frankrike ser den franska staten terrorn som ett existentiellt hot mot den franska republiken och åtgärderna blir därför brutalt ogenomtänkta.
Det är väldigt viktigt att problematisera brutalt ogenomtänkta åtgärder grundade i överdriven affekt, de är kontraproduktiva och ofta rent kriminella. Men det innebär inte att vi ska förringa vikten av affekten då den leder till att vi överhuvudtaget gör något. Vi behöver lära oss att förmedla berättelser som visar att vi alla drabbas av den högerextrema terrorn och att den kräver åtgärder för att skydda oss. Vi måste bli bättre på att vi visa att Ahmed, precis som Ebba är vi.
