Det brukar vara Tidöpartiernas svar på hur samhällets bärande fundament ska fungera. Energislag ska bära sig själva, utbud och efterfrågan får styra, staten ska inte lägga sig i.

Det finns inte påkartan för regeringen att, till exempel, finansiera bostadsbyggande med statliga lån. Helst vill man ha marknadshyror och fri uthyrning och ingen reglering över huvud taget, vad det verkar. Marknaden är kung och Tidöregeringen är dess tjänare.

Men i kärnkraftsfrågan tog det stopp. Det visar sig nämligen att kärnkraft är dyrt. Jättedyrt. Plötsligt var utbud och efterfrågan inte den gyllene vägen längre.

Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) och gänget har en tradition av att bestämma sig först och utreda sedan, och därefter ignorera de framkomna varningarna och ändå göra det man bestämt sig för. 

Har man bestämt sig för kärnkraft blir det kärnkraft, även om det kräver staten lånar ut 300 miljarder kronor. Det var just det som presenterades i veckan, när utredningen om finansiering för nya kärnkraftsreaktorer lades fram.

Allt det här grundar sig i en profetia som upprepas som en absolut sanning, inte bara av Tidöpartierna: Sveriges elbehov kommer fördubblas till 2045. Men det är en prognos, gjord av Svenska kraftnät i början av året.

Behovet kan komma att fördubblas, särskilt om energipolitiken ensidigt handlar om elektrifiering och helt förbiser aspekter som energieffektivisering och transporteffektiviering, men utfallet kan också bli ett annat.

Tomas Ramberg skriver i en analys i DN (12/8) att den svenska kärnkraftssatsningen på 1970-talet motiverades av just prognoser om ökad elanvändning. Man trodde då, till exempel, att elanvändning skulle ligga på 350 terawattimmar år 2000. Utfallet blev mindre än hälften: inte ens 150 terawattimmar.

Medan Ebba Busch maler på om ökat elbehov har det tvärtom minskat den senaste tiden. I fjol hade Sverige den lägsta elförbrukningen sedan 1990 – till stor del för att elpriserna ökat och vi börjat snåla. Människor är kapabla att ändra beteenden, särskilt om politiken – och tekniken – hjälper dem på traven. 

Kärnkraftsreaktorer skulle kunna vara en bra lösning. I teorin. I verkligheten finns andra energislag som är betydligt billigare (och som dessutom lär vara mindre attraktiva för militärmakter som Ryssland att attackera). 

Vi pratar energislag som är framtiden, inte dåtiden, men som Ebba Busch och hennes bundsförvanter ihärdigt motarbetat: sol och vind. Sådant som ska “bära sina egna kostnader”, medan kärnkraftens ska bäras av befolkningen.

För om marknadspriset för kärnkraften blir högre än de 80 öre per kilowattimme som elbolagen garanteras av staten ska överskridande kostnader finansieras via elskatten.

Miljöpartiets språkrör Daniel Helldén kallar det för en ”Ebba Busch-skatt” som medborgarna kommer att dras med i decennier. Det vore ju faktiskt både kul och bra om skatten kallades så i folkmun, så att framtida generationer inte glömmer vems idé det här var.

Och ja, tidsaspekten är viktig, inte bara vad gäller kostnaderna. Det är en utdragen process att bygga kärnkraftsreaktorer. Regeringens ambition är att ny kärnkraft med en total effekt på minst 2500 megawatt ska finnas på plats senast år 2035. Det motsvarar två stora konventionella reaktorer. De 300 miljarderna i statliga lån ska räcka till fyra stycken.

Men för att komma upp i en elproduktion om minst 300 terawattimmar till 2045 – ungefär den nivå man pratar om när man pratar om fördubblat energibehov – behöver vi bygga minst tio (!) konventionella reaktorer.

Under den tiden kommer solenergin att öka markant. 2027 väntas den vara den globalt ledande energikällan. 2025 respektive 2026 beräknas vindkraften och solenergin passera kärnkraften. Medan vi strösslar pengar över kärnkraftsreaktorer pågår energiomställningen i solcellsanläggningar och i vindkraftsparker.

Och så har vi då 2045. Målåret, då Sverige ska ha nettonollutsläpp av växthusgaser. Regeringen påstår sig ha en plan som tar oss dit, men det har visat sig vara en lögn. 

Kanske bryr de sig inte om det, eftersom ansvaret, precis som kärnkraftsnotan, kommer hamna på någon annans bord: nästa regerings. Och nästa efter det. Och nästa efter det.

Så arbetar de som ”tar ansvar för Sverige”.