Detta hade kompletterats med ledartexter som krävde hennes omedelbara avgång, kulturartiklar som filosoferade i Ikaroskomplex och enkäter till partidistrikt ute i landet, rubricerade ”Allt fler distrikt kräver nu Buschs avgång”. De hade jagat hennes barn på förskolan, erbjudit stora summor till hennes exman för att säga något osympatiskt, och om hon i stressen hade sagt något förfluget hade det gett upphov till en ny förgrening på drevet.

Men nu är hon inte socialdemokrat, utan borgerlig. Så Svenska Dagbladets ledarsida är tyst. Dagens Nyheters ledarsida är tyst. Sydsvenskans ledarsida är tyst. Östersunds-Postens ledarsida är tyst. Göteborgs-Postens ledarsida är tyst. Det lilla som skrivs handlar enbart om risken för coronasmitta vid fester.

Dagens Nyheter är nämligen fortfarande upptagna med att skriva ner Mona Sahlin. Även på nyhetsplats. I veckan skriver lördagsbilagan, kulturen och ledarsidan att hon var extremt dålig på alla sätt och vis och att hon ska vara glad att hon aldrig blev statsminister. Budskapet i hennes nyutkomna biografi ”Maktlös” förvrids. I boken funderar hon om Socialdemokraterna blivit så vana vid makten att de glömt gräsrötterna. Det är en strukturellt riktad kritik som inte handlar om henne. I DN-artikeln sägs Sahlin berätta om ”hur känslan av ett högre syfte gjorde henne nonchalant” och ”varför just hon har upprepat de beteenden som fick tillvaron att rämna” – trots att bokens budskap är ett helt annat. Borgerliga medier har uppenbarligen för avsikt att fortsätta sin kampanj mot Sahlin ända tills hon är i graven.

Så framgångsrik har deras kampanj varit att många idag tror att Sahlin är en skandalernas person, trots att de har en vag uppfattning om vad det var som egentligen hände. Hon roffade inte åt sig eller stal. När hennes privata livvakt skulle köpa ett hus behövde han ett intyg till banken som visade vad han tjänade. Eftersom Sahlin var på väg att förhandla upp hans lön med 18 000 kronor, skrev hon på intyget att höjningen redan var gjord. Det var naturligtvis fel, men det var inga pengar som togs från staten, inga resurser som slösades – det enda som hände var att livvakten fick ett banklån, som han själv skulle betala räntan på. Ändå blev det signalen för en organiserad kampanj från högermedia med konsekvensen att hon förlorade sitt arbete och lämnade partiet.

Naturligtvis var det fel att skriva fel lön på intyget. Men det är inte poängen. Poängen är att med handlingar som dessa är det få som blir upprörda över på egen hand – det krävs att någon talar om för oss att det här Verkligen Är Något Att Bli Upprörd Över!

Och det görs nästan enbart med socialdemokrater.

Högern kan slösa bort 89 miljarder på ett köp av ett värdelöst energiföretag, vara inblandade i folkmord i Sudan, äga aktier i företag som favoriseras av deras politik – de får på sin höjd en artig fråga från någon tidning. Och var så säker på att det bland våra högerpolitiker finns mängder med intyg som det går att anmärka på, eller anställningar utan intyg, som vi aldrig kommer att få reda på.

Det brukar heta att skandaler ”rinner av” högern. Länge har det sagts om Carl Bildt att inget biter på honom, att han är en teflonpolitiker, eller kevlarminister – som om högern vore gjorda av skottsäkra västar. Men det finns inget naturligt över detta, och det är inte fråga om något material – i själva verket skjuts ju inga skott. Borgerliga medier ser helt enkelt till att vara tysta om de misstag och skandaler som kommer från höger. Så ges vi intrycket att de står över oss andra, att de är oantastliga – medan våra politiker ska framställas som inkompetenta, klantiga och oförmögna att styra.