Dyrare medicin, bidragstak och slut på gratis tandvård för unga. Allt detta motiveras av regeringen och SD med att det helt enkelt är ”nödvändigt”. Utgifterna för staten skenar och därför måste någon betala – konstigt nog är det alltid de mest utsatta och aldrig de rika.
I höstbudgeten valde regeringen att lägga 23 av 60 miljarder i reformutrymmet på skattesänkningar av olika slag. Störst del gick till sänkt inkomstskatt: drygt 18 miljarder kronor. I årets vårbudget läggs 4,35 miljarder på en höjning av Rot-avdraget – ett avdrag som främst nyttjas av höginkomsttagare – från 30 till 50 procent.
Det är inte ”nödvändigt” för regeringen att göra det dyrare för sjuka människor att hämta ut sin medicin eller att slopa fri tandvård för unga. Det som är nödvändigt för politiker är att prioritera.
Ingen tror förstås att det finns oändliga resurser, vilket brukar vara den vanligaste invändningen när man kritiserar den här sortens neddragningar. Högerröster gillar att ta ordet ”naiv” i munnen, peka på att vänstern inte förstår det här med ekonomi.
Men, som sagt: det är ingen som påstått att resurserna är oändliga. Däremot är vi många – och denna samling människor borde göra mer väsen av sig – som påstår att resurserna fördelas uppåt väggarna fel.
SD sanktionerar varje förflyttning av mynt från fattig till rik.
Det regeringen sysslar med är inget mindre än omvänd Robin Hood-politik: ta från de fattiga, ge till de rika. Typisk högerpolitik, förstås, men ändå lite intressant i ljuset av Tidöavtalet och det faktum att SD sanktionerar varje förflyttning av mynt från fattig till rik.
SD:s väljare definierar sig själva i hög utsträckning som arbetare och hushållens inkomst ligger klart under snittet i valmanskåren. I partiets väljargrupp finns en överrepresentation av mer socioekonomiskt marginaliserade grupper.
Många av de som röstade in Jimmie Åkesson i Tidösamarbetet tillhör alltså den grupp som nu drabbas hårdast av dess politik. SD har kanske aldrig på riktigt varit ett parti för den lilla människan, men nu blir det allt tydligare att de är ett parti för de rikaste – för den elit man säger sig avsky och vara en motpol till.
Varje gång en högerpolitiker hävdar att det är ”nödvändigt” att offra låginkomsttagare, som om det vore en naturlag (vilket det förvisso är för borgare, antar jag), måste en reflexartad motfråga ställas: Vad prioriterade ni högre än detta? Väljarna måste påminnas om att politikerna har valt att göra livet jobbigare för utsatta grupper. Att det inte är ”nödvändigt”.
Jag kan tänka mig att ministrarna sitter och nickar instämmande när de läser privatekonomernas tips om att skippa take away-kaffe.
Men i stället resulterar nedskärningar av tryggheten – det är så jag vill benämna det som pågår – i absurda spartips riktade till individen. Jag kan tänka mig att ministrarna sitter och nickar instämmande när de läser privatekonomernas tips om att skippa take away-kaffe. Så skönt det måste vara för dem att strålkastarljuset riktas mot invånarna i stället för makten.
Den senaste i raden av dumma spartips kom när det blev klart att högkostnadsskyddet för medicin gör att kostnaden ökar rejält för den enskilde. I Aftonbladet kunde man läsa följande tips från Ingela Gabrielsson, titulerad oberoende privatekonomisk expert:
”Det ena receptet läggs på det andra, ibland kan man sakna överblick – är det något som är onödigt, som kan tas bort? Det är också ett sätt att få ner kostnader.”
Vi ska alltså låta ekonomin, och inte hälsan, styra vilka mediciner vi tar? Ja, tydligen är det så vi ska ha det i det borgerliga Sverige. Det var nödvändigt, för vi måste – det är en naturlag! – lägga över 15 miljarder på bidrag till städhjälp och renoveringar varje år, och vi kan inte – naturlag igen! – införa arvsskatt, gåvoskatt eller fastighetsskatt. Och så vidare.
Så är det förstås inte. Det är inte naturlagar som styr politiken: det är värderingar och prioriteringar. Låt mig citera Ebba Busch (KD), som ett förslag på hur vi kan bemöta borgerlighetens ”det är nödvändigt”-retorik: gör andra val, få andra resultat. För politiker är det faktiskt helt sant.
