Annie Croona: Svindyra biljetter ger storvinst till SJ

Tåg är så smidigt och så billigt. Om man bokar biljetterna tre månader innan avfärd och inga oförutsedda händelser ställer till det, vill säga. 

Men vi vet ju allihop att det inte riktigt är så livet ser ut. 

Få saker dödar spontaniteten som SJ:s prissättning. De använder sig av dynamiska priser, som alltså styrs av efterfrågan på biljetterna. Många som vill åka: höga priser. Få som vill åka: låga priser.

Det senare känns i och för sig mer som en myt: låga priser tycks allt mer sällsynta. Och är det inte låg efterfrågan om ett tåg vars avgångstid närmar sig fortfarande har lediga platser kvar? Varför rear då SJ inte ut dem?

För att de vill tjäna pengar, förstås, är det korta svaret. SJ är ett statligt bolag men har ett avkastningskrav på minst sju procent. Det slog man med marginal i fjol: 2024 landade man på 10,2 procents avkastning.

När jag tittar vad det skulle kosta mig att åka Stockholm–Göteborg tur och retur över helgen om ett par veckor blir summan 2 700 kronor med SJ. Åtminstone om jag vill kunna avboka biljetterna, vilket jag vill, eftersom folk kan bli sjuka och saker ställas in.

Det kostar bara marginellt mer att, under samma helg, ta flyget till Paris. Men vad är väl ett soligt Paris med knopp i håret jämfört med göteborgskt grådis?

2024 landade SJ:s rörelseresultat på 659 miljoner kronor. Vd:n Monica Lingegård tjänar 512 000 kronor i månaden. Det går bra för SJ – åtminstone ekonomiskt. 

Punktligheten på järnvägen är nu den sämsta på 14 år, och kundernas förtroende för SJ minskar.

På andra fronter ser det sämre ut. Punktligheten på järnvägen är nu den sämsta på 14 år, och kundernas förtroende för SJ minskar. Borde man då inte, tja, lägga pengarna på att förbättra situationen?

Förseningarna ligger förstås till stor del – men inte helt – utanför SJ:s kontroll, men det finns annat de kan göra men inte gör. En sådan sak är att göra biljetterna mer flexibla, vilket tågbolag i andra länder gjort.

Sedan april i fjol erbjuder SJ inte mellansteget ”ombokningsbar biljett”, på grund av ett byte av bokningssystem, som fortfarande pågår. Under tiden kan resenärerna välja mellan ”ej återbetalningsbar” och ”återbetalningsbar”. 

Den senare kostar inte sällan lika mycket som ursprungspriset för biljetten – och då kan man ju lika gärna vaska biljetten om något skulle dyka upp. 

I Finland använder sig tågbolaget VR i stället av en ombokningsavgift: för drygt fem euro kan man boka om sin biljett. De erbjuder också ett avbeställningsskydd för 5,20–19,20 euro.

Tyska DB erbjuder sina kunder att lägga till tio euro för att kunna boka om biljetten. Mot en avgift, också den på tio euro, kan man boka av biljetten helt och få resterande summa som värdecheck.

Det kostar alltså som mest omkring 200 kronor att avboka sin tågbiljett i Finland och Tyskland. I Sverige kan det bli betydligt dyrare än så. 

Roten till det onda är förstås avregleringen av tågtrafiken, tillsammans med de många år av för lite pengar till investeringar och underhåll. Men det är inte skrivet i sten att SJ ska gå med så stor vinst varje år – bara i direktiven från staten. 

Vi borde såklart lägga enormt mycket mer resurser på järnvägen för att få fler att välja tåget i stället för bilen eller flyget. Regeringen gör närmast tvärtom: satsar på flyget och bilen.

Men samtidigt borde vi sänka tröskeln för tågresandet här och nu. Då är billigare och mer flexibla biljetter en alldeles avgörande åtgärd. Det måste inte vara så här. Vi kan bestämma oss för att SJ ska vara ett verktyg i klimatomställningen snarare än en vinstmaskin.