Uttrycket att bjuda in någon med armbågen innebär att en får vara med på ett hörn, fast en vet att de andra egentligen inte vill att en inte ska vara där. Det skulle också kunna vara en beskrivning av svensk integrationspolitik.
I december 1974 lämnade mina föräldrar och jag flyktingförläggningen i Alvesta och flyttade in på andra våningen på Lantmannavägen 34 på Kronogården i Trollhättan. Jag firade min första födelsedag i livet i det nybyggda höghusområdet. Mina föräldrar lyssnade på radio och tv utan att förstå alls vad som sades. På morgnarna lämnade de mig på Tistelstångens dagis och tog sedan bussen till Saab-fabriken. På helgerna bjöd grannarna in på fika och där satt mina föräldrar med lexikon och slog efter ord för att göra sig förstådda och förstå. Mitt svarta lockiga hår var ett exotiskt inslag bland lintottarna på gården där jag hoppade tvist med Anki och åt glass som Cecilias mormor hade med sig från jobbet på glassfabriken. På somrarna rullade vi oss nerför Jiffybacken så vi var fulla med gräsfläckar, Lotta och jag. Och på vintrarna pulsade vi uppför samma backe för att åka pulka.
När jag var 23 år, 1997, började jag jobba som lärare på högstadieskolan Pettersberg i grannstadsdelen. Jag klickade med en pojk jag blivit varnad för skulle kunna förstöra min undervisning. Det slutade med att jag tog över stora delar av undervisningen för honom. Jag som inte hade någon som helst pedagogisk utbildning. Första dagen vi skulle börja jobba ihop tänkte jag att jag behövde hitta hans motivation. Jag frågade honom om hans framtidsdrömmar. När jag gick på mellanstadiet ville jag bli läkare och på högstadiet drömde jag om att bli journalist. Pojken tittade förundrat på mig med sina bruna ögon under kepsen. Vad menar du? frågade han. Ja, vad drömmer du om att du vill göra när du blir stor? Det var som jag hade ställt den konstigaste frågan han någonsin hört. Drömmer? För oss finns det inget att drömma om. Vi kommer aldrig att bli något, konstaterade han kort och kallt. Pojken var 13 år och jag har aldrig fått en hårdare käftsmäll i mitt liv.
Vi växte upp i samma höghus på Lantmannavägen, men han flyttade in tio år efter mig. Han hade inte minnen om fikastunder med grannar och lexikon, hans föräldrar hade inte fått jobb på Saab. De hade fått skapa sig egna jobb. När främmande människor såg honom kunde de spotta och fräsa svartskalle efter honom. Vi växte upp i samma hus, men med helt olika förutsättningar och verkligheter. En verklighet som tog ifrån ett 13-årigt barn hans drömmar.
Jag har bara ett par år kvar till jag fyller 50. Situationen för barnen som växer upp i mitt gamla höghus idag har inte förbättrats. Skolorna i området har stängts ner och barnen bussas till de mer ”välartade” stadsdelarna. Bland många finns en kokande frustration som ibland tar sig våldsamma uttryck. Visst kan en tycka att de borde veta bättre och att det här slår tillbaka inte bara mot dem själva, utan mot hela området, mot alla oss som är icke-vita. Likväl måste ilskan riktas uppåt. Det är fattigdom, utsatthet och rasism som skapar frustrationen. Därför är det det som måste bekämpas, inte människorna. Det är inte hot om att ta ifrån oss våra barn som är lösningen. Det är inte genom att övervaka oss i varje hörn eller förbjuda oss att uppehålla oss på vissa platser som kommer bryta segregationen.
Segregationen handlar om ekonomisk ojämlikhet. Vi bor i olika områden beroende på hur mycket vi tjänar och vi träffar varandra allt mer sällan. Att få möjligheten att arbeta och försörja sig är viktigt för självständigheten och självkänslan. Liksom att alla ska ha råd att bo värdigt. Vi kan inte ha ordningen att vissa renoverar om sina villor i tid och otid, medan andra tvingas leva trångbodda i fuktskadade hyresrätter.
Klyftorna har ökat stort i Sverige. Rika blir rikare och fattiga fattigare. Välfärden havererar för att göra de rika ännu rikare. Det är en medveten politik som skapar klyftorna. Och vem blir du arg på? På den med minst makt och pengar? Ta ner den där armbågen nu.
